För närvarande klipper hon filmen "Efter floden", en slags uppföljare till den hyllade "Sista skörden". Någon gång under våren kommer den i SVT men än finns ingen spikad sändningstid.
– Den handlar om vattnet, vårt viktigaste livsmedel. Vattenbalansen rubbas av klimatförändringarna, det gäller att kunna ta vara på grundvatten och regn och sluta dränera kontinenterna, säger hon.
Inte med stora bokstäver och svarta rubriker, det är inte hennes uttryck.
Istället ser hon som sin mission att förändra och framförallt förklara sammanhang med lågmäldhetens lov.
Tina-Marie har passerat de sextio och tillhör den generation som blev "utslängd i skogen som barn", som hon uttrycker det.
– Föräldrarna lät oss utforska skogen, den var aldrig något att vara rädd för. Det var vår lekplats, där skar vi oss i fingrarna och skrubbade våra knän.
Uppväxten i Ardre satte spår som aldrig gått ur. När hon sedan, under 80-talet, läste en kurs om insekter på Folkan i Hemse upptäckte hon en helt ny dimension av livet.
– Man kan säga att det var där jag blev religiös, ler hon.
När hon gjorde intåget i mediebranschen var hon över trettio, "Jag fick barn först och gjorde karriär sedan". Som den skrivande människa hon i grunden är hamnade hon märkligt nog i radio och försökte där tygla sin gotländska accent.
– Jag hittade ett sätt att betona som var tillräckligt för att inte slås på fingrarna, säger hon. Och den har jag behållit.
Men någon journalist är hon inte, betonar hon. Hon är berättare med poesin i fokus. Och när hennes vägar sedan korsades med naturfilmaren Hans Berggren föll allting helt på plats.
– Han jobbar mycket med makroperspektiv och kommer riktigt nära, då kan man ge insekterna en personlighet, då går det att berätta i barn-tv om skalbaggen Tore som klättrar på ett strå.
Det långsiktiga med hennes berättande, den fresk av kunskap hon i någon mån målar, är att skapa insikt i naturens förutsättningar.
– Jord, vatten, skog, vi måste förstå att och hur allt hänger ihop, det är så lätt att tappa sambanden.
Har vi människor generellt gjort det, tycker du?
– Ja. Och fort har det gått, det är som att den grundläggande kunskapen om naturen saknas, säger hon.
För att dagens barn inte är ute i skogen?
– För att de inte är ute alls, skrattar hon. Jag kan berätta om en kanin hur mycket som helst, det är inte förrän du klappat en kanin som du förstår att det är något levande.
Men allt är inte insekter eller fåglar eller vatten eller ens jord. Jo, jord och vatten. Och insekter. Och okej då, fåglar. Allt hänger ihop. Och så blir det mat, till slut, helst näringsrik, närodlad och ekologisk.
För åtta år sedan tog familjen över restaurang Gula hönan i Ronehamn, hennes hjärtas socken.
– "Du odlar, jag lagar" sade min son Mark. Han bodde i London och längtade hem, jag var trött på mediebranschen och så blev det som det blev.
I våras öppnades en artfrände i Visby, Tuppens krog på Adelsgatan. Även där är menyn baserad på det säsongsanpassat närodlade.
Vad skulle det innebära för dig att bli Årets gotlänning?
– En otrolig ära, förstås. Jag är verkligen gotlänning, det här är min ö. Jag jobbade ett år i Stockholm som tonåring, mer än så har jag aldrig varit härifrån. Gotlänningar kan mura, snickra, laga bilen, hjälpa till, är flexibla och vänliga. Om de då skulle rösta fram mig...helt otroligt.