Hennes kompromisslösa engagemang för de utsatta springer ur barndomens upplevelser. Tuffa omständigheter vid en första anblick, men alls inte bottenlöst mörka.
– Tvärtom, säger hon.
Det är med värme och stolthet hon minns dagar på Härbärget tillsammans med mamma, som hon stöttat genom åren.
– Ingen ska behöva sova på psyket med sin mamma. Men jag for inte illa, och de har berättat att jag var en glad unge som sprang omkring och fick andra att bli glada.
Hon pratar inlevelsefullt med händerna som förstärkare och stadig blick, i mungipan hela tiden antydan till ett leende. Det ger henne kraft, men självklart har hon mörka stunder när orken tryter.
– För två veckor sedan ville jag nästan ge upp, bara lägga ner. Men så gick jag hit, mötte dem som var här, pratade med en kille som fått hudproblem på grund av kylan och då kände jag att, nej, jag ska hitta det där understället så han slipper frysa.
Två år i rad har hon samlat in julklappar till alla på Härbärget i Visby. Via kanaler i sociala medier och genom att gå ut och möta människor.
Hon minns julen 2015.
– De grät av tacksamhet och det var så himla starkt. Jag grät jag när jag kom hem. Jag kom hem till tak över huvudet, kunde ta mat när jag vill…du vet, samtidigt som de var glada för en handduk.
Hon gjorde en ny julklappsinsamling 2016. Mycket jobb och slit, men belöningen är rik. Lägenheten har bågnat av grejer, men hon försöker ändå göra något extra för dem som ingenting har.
Hur reagerade du när du fick beskedet om nomineringen?
– Jag var lite chockad och fattade nog inte riktigt. Det var inte direkt något jag gått och planerat eller förväntat mig. Jag blev både rörd och glad.
Öppen och ärlig är hon, visar sig sällan svag, låter sig aldrig bli överkörd. Tydlighet och regler är viktiga.
– Några har missbruksproblem, men det finns också de som har jobb, men inte så mycket mer. Det spelar ingen roll var de kommer från utan jag respekterar alla och alla måste ha samma regler.
Hon blir alltid hälsad med en kram och får ofta höra hur uppskattad hon är. Evelina ger mycket – och får mycket tillbaka.
– Jag ser dem utanför missbruket. Här är jag glad, lite hård, men rättvis. Det är nog därför jag fått respekt.
Du är bra på att ge, är du bra på att få?
– Eeh, nja. Jag funderar ibland på vad jag gör för mig själv. Men man måste bortse från sina egna problem ibland. Mamma har lärt mig att ta hand om andra. Jag hyllar gärna andra som ger, men har svårt att ta till mig.
Vad är din son Liams roll i det du gör?
– Den är stor, han fyller nio och de senaste åren har han hjälpt till en del. I fjol delade han ut julklappar utklädd som pepparkaka. Han är här och spelar fotboll med killarna på somrarna, så det är inga konstigheter. Han är härlig och de gillar honom och jag märker att han blir stolt över att hjälpa till.
Vad vill du göra om fem år?
– Öppna ett hus för ungdomar och människor som de på Härbärget. Om de sköter sig, är nyktra och inte knarkar, kan man jobba med ungdomarna lite som man gör på ett behandlingshem. Det är viktigt för ungdomar att ha en bra förebild, som levt ett innehållsrikt liv. Jag tror jag kan vara en sån förebild.
Året som gick, hur var det?
– Ett av de bästa på flera år faktiskt, men lite kämpigt ibland. Jag minns särskilt en kille som höll sig drogfri i sex månader så jag samlade in till ett gymkort och köpte träningshandskar till honom. Och så var jag med Liam på Gröna Lund, det var fint.