– Jätteglad naturligtvis och hedrad. Lite; va, har de slut på alla andra eller? Jag är nog en symbol för det som många här på teatern gör, säger han.
Föreställningarna har under året uppmuntrat till bra och starka samtal med publiken. En orolig omvärld verkar ha skapat ett behov av närhet där teatern fyllt en funktion.
– Världen går framåt, men det gör tyvärr även våldet och barbariet. De frågor vi tagit upp på scenen har varit angelägna, säger han.
Du skriver manus, gör musik, står på scenen och chefar. Vad gör du inte?
– Vi är ett litet tight sällskap där alla har en röst. Går det år helvete kan de peka på mig, men i arbetsprocesserna är alla delaktiga. Jag kan inte sitta på kontoret och vara chef. Det funkar inte så i en liten organisation och jag skulle inte vilja ha det så.
Erbjudanden om jobb på andra teatrar finns, men lockar honom inte.
– Jag har förmånen att ha ett jobb jag älskar och som jag kan försörja mig. Det är inte ett dugg synd om mig.
”Mördar-Anders och hans vänner” lurar i kulisserna med premiär den 28 februari.
– Författaren Jonas Jonasson och jag blev i hopfösta på ett märkligt sätt på en tillställning hos landshövdingen och vi pratade efter ett tag lite trevande om att göra någonting tillsammans, säger Thomas.
Sagt och gjort, Jonasson skickade bokens manus, Sundström såg en fantastisk berättelse, skrev ett manus – men insåg att teatern inte skulle ha råd att köpa rättigheterna.
Den detaljen har Jonasson generöst tagit hand om.
– Han vill hjälpa oss, det är en jättegrej. Föreställningen kommer bli väldigt rolig, som en roadmovie på teatern.
Länsteatern har tagit plats i det nationella teatermedvetandet. Människor från hela landet kommer för att titta på föreställningar och de exklusiva rättigheterna till Mördar-Anders har fått en och annan teaterchef att höja på ögonbrynen.
– Vi gör föreställningar i showform, men innehållet är angeläget. Ibland tabu men alltid underhållande.
Årets som gick var också tungt i vissa stycken. Pappa Lennart gick bort vid 87 års ålder, Josefine Nilsson gick bort alldeles för ung och båda händelserna har påverkat Thomas djupt.
– Josefines död var overklig. Vi höll på att repetera inför premiären av ”Sistrarna sisters firar jul”. Det var oerhört tungt för jag var som en bror till Josefine och Marie. Vi var så tighta.
Avskedet till pappa blev känslomässigt ljusare. Den sista tiden kom de nära varandra.
– Han hade varit dålig en tid, men kom till förställningen av ”Bättre begagnat” i Västerhejde. Helt klar i skallen, satt längst fram, skrattade som han inte gjort på säkert tio år och han tyckte att det var så kul. Vi kramade om varandra ordentligt efteråt på ett sätt som vi inte gjort på trettio år.
Senare den natten dog Lennart.
– Det var ett otroligt speciellt dygn. Föreställningen var så mycket Josefine, pappa reste sig på nio och var där och det blev mycket av liv och död samtidigt. Pappa kom tillbaka i rollen som pappa med full kraft, vilket kändes otroligt bra.
Vad driver dig?
- Att få tag i publiken, att kommunicera med den, att vi får ett möte. Det är det viktigaste och det är lättare att prata när man är nära. Jag har mycket gemensamt med gotlänningarna och tycker jag har något att säga.
Hans artistiska bana springer ur den melodiösa musik som 70-talsikonerna Emerson Lake & Palmer, Genesis och Yes står för. Han spelade i gruppen Miklagård och kom via musiken in i teatervärlden – som blev ett yrke och en passion.
- Jag, och jag tror många med mej, har fått fart av att utvecklas på Gotland, en fart som tagit oss vidare. Jag kunde inte komma av ön fort nog när jag var 18 år, men det är en sund känsla. Man måste vidare.