För två år sedan öppnade hon Big Pink intill gamla bygdegården i Norrlanda, vilken då just blivit till salu. Hon och sambon Peder slog till och därmed har Jennie bara några få steg till jobbet.
Namnet Big Pink kommer från amerikanska folkrockgruppen The Band och deras klassiska album från 1968, "Music from Big Pink".
– Deras studio var som en slags mötesplats där det skapades musik med enkla medel. Precis som jag vill att det ska vara här.
The Band är förresten utmärkt att blåsa glas till. En rytmisk och stadig bakgrund.
Den dag vi träffas är ugnen sönder och Jennie kan inget annat än att vänta. Delar är på ingång från Italien och Danmark, det skulle tagit tio dagar, nu har det gått tjugo och glasblåsningen går därför på sparlåga.
Den här decemberdagen är det rent av kallt innanför stenväggarna.
Annat är det när hantverkandet är igång. 1150 grader i ugnen, smuts, rök, svett och rosiga kinder, att tillverka glas är ett fysiskt jobb.
Egentligen är det fantastiskt. Uppvuxen i Stånga med egenföretagande föräldrar var hennes första mål att bli fotograf, men intresset falnade när yrket blev mer och mer digitaliserat.
Istället, på en resa i Sydostasien, upptäckte hon glashantverket. Eller nej, fel, det gjorde hon inte alls.
Däremot fick hon en vision, lika stark som glödgat glas:
– Det här har jag berättat en massa gånger, men det var i Laos, jag låg i en hängmatta, lyssnade på Ben Harper och så fick jag den här blixten: Jag ska börja blåsa glas. Bara sådär!
Intet visste hon, men gjorde den långa vägen kort genom sin obändiga vilja. Tjatade sig till praktik hos glasblåsare Christer Mattsson i Visby, utbildade sig i Kosta mitt i småländska glasriket och även på Bornholm.
Och nu är hon alltså här, i Norrlanda, i sin alldeles egen studio.
Om du reflekterar över det ett tag. Drygt tio år sedan den där hängmattan och nu allt det här?
– Ja, du, jag vet inte, jag analyserade nog inte så mycket. Jag var 22 när jag började, jag bara körde. Nu är jag 34 och kanske har börjat tänka lite mer.
Som vad då?
– Att det faktiskt gick bra. Det gjorde det ju, det gick bra. Men hjälp vad jag är rädd ibland, att ekonomi ska ta ta över drivkraften, att leva sin dröm är inte alltid enkelt.
Det är kärleken till konsthantverket som får kreativiteten att flöda, kärleken till glas som material: Att något som är så starkt när det är varmt kan bli så skört och krispigt.
Förutom att blåsa bruksföremål, som karaffer, skålar och dricksglas av skilda sorter, samarbetar hon med andra konsthantverkare.
– En del performance, i sommar har kocken Luqaz Ottosson, som flyttat sin verksamhet till Norrlanda, vid några tillfällen lagat mat på glas. Det finns hela tiden en massa idéer, säger Jennie.
I Årets gotlänning-juryns motivering nämns Jennie Olofsson som en förebild för andra företagare.
Själv har hon, säger hon, lite svårt att ta det ordet till sig. Förebild? Hur då?
Men så säger hon att hon på sätt och vis börjat förstå att det så kan vara:
– När jag och Peder flyttade hem efter studier och jobb på fastlandet kände jag mig ganska ensam som ung hantverkare och kulturarbetare, men sedan dess har det kommit fler, där kanske jag har bidragit lite.
I dag finns hennes glas till försäljning i bland annat ett showroom i New York Design Center.
Själv tycker hon att det är lätt overkligt, där hon sitter i sin Norrlanda-studio med hatten på sned och med regnet strilande utanför.
– Kanske är det ett bevis på att det går att flytta hem till Gotland och göra det man tror på. Här finns det utrymme och plats för egna tankar.