Öspelen har arrangerats vartannat år sedan starten på Isle of Man 1985. I fjol hölls Island Games på Gotland för andra gången, första gången det begav sig var 1999.
Då var Per Wallstedt, född och uppvuxen i Visby, med som aktiv i det gotländska volleybollaget. Hans gnista för ö-spelen hade tänts fyra år tidigare.
– Jag pluggade i USA och min kära mor ringde och undrade om jag vill åka till Gibraltar och spela volleyboll. "Ja, varför inte" tänkte jag.
Det kom att förändra Wallstedts hela tillvaro ty sedan dess har han mer eller mindre levt med och i den speciella anda som bygger Island Games.
Han har som Games director haft fullt upp att förklara denna stämning och känsla för de som aldrig upplevt den, säger han. Kanske är ett av nyckelorden rent av "stolthet".
– Stoltheten i att representera sin ö i internationella sammanhang, att tävla med "Gotland" på ryggen och att göra det mot motståndare som vet förutsättningarna med att bo på just en ö.
Förhoppningsvis har nu, hoppas han efter sommarens färgsprakande vecka, än fler gotlänningar uppslukats av den allt som oftast goda stämning som ett ö-spel innebär.
När vi ses för den här intervjun har ett halvår passerat sedan idrottsfesten. Vinden och regnet ligger hårt på där allt startade på midsommardagen den 24 juni.
Då avgjordes herrarnas och damernas triathlon med start och mål vid Kallbadhuset i samma väder som den här decemberdagen.
Per hann se en halvtimme och så mycket mer idrott blev det inte under veckan.
En volleybollmatch, lite friidrott och fotboll på Gutavallen från Gamecentrets, Solbergaskolan, fönster. Det var allt. Resten av tiden gick åt till att svara på tusen och åter tusen frågor.
I två och ett halvt år var han anställd som Games director, två av dem på heltid.
Det var den stora idrotts- och Island Games-erfarenheten (aktiv vid elva spel) parat med sin välplanerade och målinriktade personlighet som gjorde att han fick tjänsten som general.
Under planeringsarbetet fylldes dagarna och kvällarna av tid i telefon. Sedan ytterligare några telefonsamtal, sedan ringde det, och sedan var ett telefonmöte bokat, sedan hade han ett samtal att ringa och därefter plingade tre missade samtal in.
– Mycket telefon, massor av möten, jag var ju navet för 23 öar, den internationella styrelsen och de 14 olika idrotterna, säger Per.
Under en sommarvecka fylldes innerstadens gatstensgator med overaller från Shetland, Greenland, Guernsey och Ynys Mon, på Stora torgets "Game Street" bjöds öl och förbrödringsgemyt, runt om på ön spelades internationella fotbollsmatcher och med sig hem fick 3 000 deltagare en förhoppningsvis, och det är vad Per Wallstedt hört, positiv bild av Gotland.
Noggrant betonar han dock att det här inte var någon "one man show", snarare urtypen för ett lagarbete.
– Men någon måste ju stå i mitten och hålla samman allt och det kan jag kanske vara självgod nog att säga att det gick helt okej, ler han.
Ett halvår har gått, har du kunnat landa?
– Det var inget man lämnade på en dag, nej. Min anställning gick ut i oktober, det sista jag gjorde var att få i väg 120 kilo flaggor till nästa arrangör (Gibraltar 2019). Men det han varit en typ av avvänjningsarbete.
Vad har ö-spelen inneburit för Gotland på lång sikt, tror du?
– En ökad stolthet för ön, kanske. Och för idrotten en hel del, tror jag. Som att mountainbikesporten har behövt starta en ungdomssektion, det är en positiv följd av spelen.