De ständiga målen tog Anna till toppen

Att samtala med Anna Jakobsson är att tala om mål och fokus, om att hela tiden göra sitt bästa utan att gena i kurvorna.

Så har hon varit hela livet, säger hon.

Från uppväxten i Uppsala, via flytten till Etelhem när hon var tolv och ända in i nutid, då hon kombinerar elitsatsningen med jobbet som fastighetsmäklare.

Första raden i nomineringen till ”Årets gotlänning” lyder ”Hon har vinnarskalle som få”.

Hur är det Anna, känner du igen dig?

Hon svarar, när vi ses för den här intervjun, med en motfråga:

– Hur kan man inte ha vinnarskalle?

Ja, du, jag vet inte.

– Jag vill i alla fall alltid ge mitt yttersta, i alla situationer. Just nu är det innebandy och då handlar det om att vinna matcher. I andra delar av livet, i jobbet kanske, handlar det om andra saker, med det gemensamt att jag alltid vill ge mitt yttersta.

Anna Jakobsson är med sitt Endre IF på jakt efter ett första SM-guld. Kanske kommer det till våren. Hittills har hon gjort 453 mål i högsta serien, fler än någon annan någonsin.

VM-guld har hon också, var förgrundsfigur i blågult vid triumfen 2013 såväl som i Finland veckorna före jul.

Att det blev en lagsport är kanske inte så konstigt då hon växte upp som, ska vi säga, mittfältare.

– Vi var åtta syskon, mamma styrde upp det ganska mycket för att få det att fungera. Vi jobbade som ett lag hemma, jag var mittenbarn och hade som uppgift att hålla ihop länkarna, säger hon.

Mycket tävlande hemma, kan jag tro?

– Jo, det blev så. Men framför allt lagarbete.

Och du med din vinnarskalle blev förstås odräglig bland kompisarna?

– Nja, det vet jag inte. Vissa är dåliga förlorare, det har jag egentligen aldrig varit. Mitt fokus är i första hand att göra bra ifrån mig.

Idrott handlar om att vinna titlar och för Anna betyder titlarna, gulden, allt. Det är så hon säger. Allt. Inte pokalerna i sig, mer att ha nått ändra fram.

Allt annat, personliga utmärkelser och det nyligen slagna målrekordet i högsta serien, är bara trappsteg på väg dit.

– Kan det motivera mig att satsa ännu hårdare så är det bra. För mig, för lagkamraterna, för klubben. I sig betyder de inget, det är lagets framgång som har ett värde.

Anna Jakobsson tycks helt dedikerad sin idrott. Mäklare har hon velat bli sedan småskolan, säger hon. Det har hon blivit, där i ligger också framtiden.

Men elitidrotten är just nu. Vad skulle hon annars göra från det hon slutar jobbet tills hon lägger sig på kvällen?

– Då kan jag lika gärna spela innebandy, ler hon.

Tycker din sambo det också?

– Han är snäll...vi har varit ihop i elva år, så han är van. Vi försöker ha bra kommunikation och även om jag inte alltid talar om det för honom kommer han alltid först.

Att idrotta på den nivå Anna Jakobsson gör, dessutom på en liten ort, innebär ett visst mått av kändisskap.

Hon är ofta på bild i tidningarna, hennes röst hörs i radio.

Hon säger att hon inte tror att hon påverkas särskilt mycket av det:

– Jag försöker vara mig själv, när jag står på en husvisning på jobbet är jag både innebandyspelare, privatperson och mäklare. Alla de delarna är jag.

En dag tar idrottskarriären slut, då kan hon, tänker hon, se tillbaka på en tid då hon gav allt för sina mål. Glad för att hon pressade sig till sitt yttersta.

– Sen hittar jag nya mål att fokusera på, jag tror det löser sig.

Om du blir ”Årets gotlänning”, hur kommer det att förändra ditt liv?

– Jag blir jätteglad, givetvis. Skulle någon rösta på mig gör det mig ännu mer motiverad att efter karriären försöka ge något tillbaka till idrotten och till Endre som klubb, där jag fått uppleva så mycket och utvecklats som männsika.