Lina öppnar dörren till den välstädade och modernt inredda enplansvillan. Här har hon och sambon med stor omsorg renoverat och under sex års tid skapat ett hem för sig och sina två barn.
Ett tryggt och lugnt hem är inget som Lina själv fick uppleva när hon växte upp. I barndomshemmet kretsade hela tillvaron kring mammans alkoholmissbruk.
Spritflaskor, en ständig dimma av cigarettrök, fester och en konstant oro var vardag för Lina som var yngst av syskonen.
– Visst förstod jag att det var annorlunda, men då förstod jag inte att det var fel, säger hon.
Lina ville ofta stanna hemma från skolan för att hon var rädd för att lämna sin mamma ifall något skulle hända. Det hände titt som tätt att mamman somnade med en fimp i handen som var nära att sätta eld på hela hemmet. Soffans klädsel hade hål av brännmärken. Samtidigt var det en lättnad för Lina att komma i väg till skolan. Där passade hon på att äta, som hon uttrycker det, och hemma kändes det stundtals otryggt. Det kom och gick okända män och det hände att när Lina vaknade var mamman försvunnen och hon och hennes syskon hade lämnats ensamma i huset.
När Lina berättar om utsattheten tystnar hon emellanåt, men fortsätter sedan att samlat beskriva en barndom som gör det svårt att förstå att hon kan vara så stark i dag.
Det fanns många stunder då den dysfunktionella tillvaron blev en ren fara för barnen.
– Ibland tänker jag att jag är glad som lever. Mamma körde alltid full när vi var små och körde flera gånger in i saker. När jag var mindre tyckte jag att det var jättejobbigt att åka bil, säger Lina.
I dag vet Lina att personal i skolan förstod vad som hände hemma hos familjen. Det var inte så svårt att lista ut, hennes pappa var mest frånvarande, många hade sett deras mamma full, Lina luktade och var smutsig i skolan och hon kunde inte hänga med i undervisningen. Det fanns fler vuxna som kunde ha ingripit, men utöver en kort period hos en kontaktfamilj var det ingen som klev in.
– Det har varit bland det jobbigaste att hantera. Varför gjorde ni ingenting?
När myndigheterna väl agerade blev det en dramatisk händelse för tioåriga Lina. En eftermiddag när hon och hennes syskon kom hem från skolan var polisen och socialtjänsten på plats. Ett par bekanta, med barn i samma ålder som Lina och hennes syskon, hade hittat mamman däckad på köksgolvet och slagit larm.
Barnen fick packa sina mest nödvändiga saker och veta att de skulle åka till ett jourhem.
– Jag blev arg. Det här var ju mitt liv och vem skulle nu ta hand om mamma? Jag tyckte synd om henne, säger hon.
Lina placerades i ett fosterhem där hon slapp leva med alkoholen runtomkring sig, men omvårdnaden som ett barn som hon hade behövt, saknades. I dag bor Lina nära sin fosterpappa vilket har fått dem att återuppta kontakten och skapa en ny relation.
Men där och då skiljde sig fosterhemsparet och Lina flyttade med sin fostermamma som dock snabbt träffade en ny man. Lina lämnades själv i ett tillfälligt boende.
Ryktet spred sig snabbt om att hon, som då var 15 år, bodde ensam. Det lockade till sig helt fel umgänge och snart spårade det ur med fester.
Efter att ha bytt socialsekreterare sex gånger under ett år hade Lina tappat förtroendet för vuxna och brydde sig inte längre om att berätta om vad som försiggick.
När Lina var 17 år föreslog socialtjänsten att hon skulle få flytta till en egen lägenhet. Hennes nya kontaktperson klev in och spelade en mycket viktig roll.
– Det var hon som hjälpte mig med allt. Vi åkte till loppis och skulle skrapa ihop till lite möbler. Jag kommer ihåg hur hon körde en säng på taket till sin lilla Nissan Micra, säger Lina.
Även efter att hon fyllt 18 år, och formellt inte hade någon socialsekreterare längre, stannade hennes kontaktperson kvar i hennes liv en tid efter, men när hon såg att Lina sakta men säkert fick ordning på sitt liv, så släppte hon henne.
– Hon betydde jättemycket. Jag förstod inte riktigt då hur hon hade hjälpt mig. Senare ville jag ta kontakt och tacka, men jag hittade inte henne. Hon har ett jättevanligt namn, säger hon.
Det var många saker som Lina missat, kunskaper som andra automatiskt får med sig hemifrån.
– Jag visste inte hur man gör, för mamma hade inte heller haft någon koll. Jag visste inte att man skulle månadshandla eller hur man gör. Det var många såna små bitar, berättar hon.
Sista året på gymnasiet blev Lina fast besluten om att utbildning var viktigt och att ta studenten blev hennes mål. Det blev en lycklig dag då hon kände sig stolt över allt hon klarat av, samtidigt som det fanns en sorg i henne.
– Jag kom ut och såg alla föräldrar som stod och väntade på sina barn och då kände jag att jag inte var som alla andra, säger hon.
Bara ett par år senare hittade hon kärleken, som också skulle komma att bli pappa till hennes barn. Efter tre år blev Lina gravid med sitt äldsta barn. Det blev en känslomässigt tuff period, då hon tvingades bearbeta saker som hon försökt skjuta bort.
– Jag har aldrig gått i någon terapi utan har haft det här inom mig. Men när jag blev gravid så började jag tänka väldigt mycket, säger hon.
I hennes huvud ekade ständigt orden: ”du kommer att bli som din mamma, det ligger i dina gener”. Det var sådant som hon fått höra under uppväxten och i takt med att barnet växte i magen kom rädslan.
– Jag började ifrågasätta mig själv. Det var lite tufft där ett tag, tills jag kände att jag inte alls kommer att gå i hennes fotspår. Jag kommer aldrig att bli som hon, säger hon beslutsamt.
Lina började läsa på och insåg att det fanns många som upplevt liknande saker som hon själv.
– Jag kände inte till begrepp som maskrosbarn och medberoende, trots att jag var 24 år, säger hon.
Statistik visar att i en skolklass med 25 elever har fyra barn en förälder som missbrukar. Den insikten kom till Lina först när hon själv vågade dela med sig.
– Gamla klasskompisar faktiskt hört av sig och sagt att de också hade det sådär, säger hon.
Lina påminns hela tiden om sina erfarenheter. En sommardag när hon går på stan kan hon känna lukten av alkohol och slungas tillbaka i tiden.
– Jag tycker att det är jättejobbigt att gå på fester där det är fylla. Och jag vill aldrig dricka eller ha alkohol runt barnen. Vi åker hellre hem tidigt från middagar och fester, förklarar hon.
I dag pratar Lina och hennes mamma ibland, men de umgås inte så mycket. Det har varit för många besvikelser, kalas där hon inte dykt upp eller tillfällen där hon har druckit fast hon lovat att hon inte skulle.
– Sedan jag var liten har jag haft en mammaroll. Jag har duschat henne, åkt med henne till sjukhuset, sett till att jag själv fått mat, berättar Lina.
När hon själv blev mamma för sex år sedan insåg hon att hon behöver prioritera annorlunda. Barnen måste gå först.
– Jag har alltid tänkt att när min mamma får barnbarn så kommer hon att vilja rätta till allt, men det gick ganska fort sedan var det över. Nu har jag insett att det inte sker. Jag har gett upp hoppet, jag kommer aldrig att få den mamma som jag drömmer om, säger hon.
Lina heter egentligen något annat.