Mohammad Nouri fick aldrig möjlighet att överklaga avslaget på sin asylansökan på grund av advokatens slarv. Han fick aldrig chansen att visa upp sitt gymkort från Iran som skulle kunna bevisa att han inte var så gammal som myndigheterna ansåg att han var.
I ett försök att rätta till sina misstag ansökte visserligen advokat Per Larsson om ”återställande av försutten tid” hos migrationsöverdomstolen. Det vill säga försökte få ny tid för att överklaga. Men det blev ett nej.
I stället har Mohammad fått ett mer osäkert uppehållstillstånd enligt den nya gymnasielagen. Idag pluggar han teknik vid Gutegymnasiet i Visby.
När GA träffar honom och hans vän och tidigare lärare Irene Duckert blir båda överraskade över beskedet om att Mohammads advokat blivit varnad.
– Det känns bra, men det blir ingen förändring för mig, kommenterar Mohammad.
– Man har ju fått upp ögonen för hur rättsosäkert det är när man har följt de här människorna på nära håll. Det är skönt att något i rättssystemet fungerar. Vi hade rätt och han kunde inte jiddra bort oss, fyller Irene Duckert i.
Mohammad berättar om kompisar som fått avslag på sina ansökningar och valt en annan väg. Flera av dem gav sig av till Frankrike eller Tyskland.
– Jag har en kompis som bott i flera månader på gatorna i Frankrike nu i vinter. Jag visste att det skulle bli ett helvete om jag också hade valt att åka dit, säger han och skakar på huvudet.
– Så mycket kraft och så stora ambitioner Sverige har gått miste om. Det här är människor som har orkat ta sig hela vägen hit och sedan genom hela systemet, säger Irene Duckert.
Mohammad valde att stanna och plugga istället för ”helvetet” på gatorna i Frankrike eller ”helvetet” i Afghanistan. Men det är ingen dans på rosor i Sverige heller. Alla kontakter med myndigheter, att bli trodd på, att hitta någonstans att bo, att sakna sin familj, att plugga och samtidigt jobba för att klara sitt uppehälle. Att klara skolan och efter det hitta ett fast jobb så att man inte åker ut. Det är många stora frågor för en ensamkommande ung person att tackla.
– På ett sätt känns det som Iran där man inte hade någon frihet, kommenterar Mohammad sin situation.
– Min dröm är egentligen att få plugga teknik på ett universitet. Nu måste jag gå två år till på gymnasiet och försöka hitta ett fast jobb i ett eller två år för att få uppehållstillstånd. Jag vill studera nu, när man blir äldre orkar man mindre.
Irene Duckert efterlyser en mer medveten politik.
– Samhället skriker efter unga, ambitiösa personer som vill jobba och utbilda sig. De är faktiskt redan här och vill ha sin framtid här. Vi måste ta vara på dem.