Cia Odén har arbetat som hovslagare i drygt 30 år och jobbar ännu heltid. Hon är uppvuxen i ett villaområde i Uppsala och flyttade till Gotland när hon var 21 år.
– Mamma har alltid hyrt stuga här på ön. Det var paradiset att få vara på Gotland och det var en sorg varje gång man åkte ner för backen till färjan i slutet av sommaren, berättar Cia Odén i podden ”Snacka om Affärsliv”.
Hennes syster hade tidigare flyttat till ön och när Cia var klar med sin utbildning till hovslagare kände hon att hon var färdig med Uppsala.
– Jag fick tag på en stuga att hyra och tog min hund, katt och bil och flyttade hit 2 september 1989. Det har jag aldrig ångrat.
Cia har alltid varit en riktig hästnörd och hästarna har varit en stor del av hennes liv sedan hon var liten. Hon började på ridskola när hon var sex år och var fodervärd till sin första ponny som elvaåring.
– Det var ett russ som stod uppstallad i ett stall där stallägaren hette Kerstin och som utbildade sig till hovslagare.
Hon var den första kvinnliga hovslagaren som hon hade träffat. När Cia sedan blev 14 år anordnade Kerstin en studiecirkel i stallet.
– Mamma gick delen om sjukdomslära för hästar och jag valde delen som handlade om skoning. I och med det väcktes mitt intresse för hovslageri.
Tidigare hade de bara haft manliga hovslagare till sina hästar, men Kerstin blev en stor inspiration för Cia och hon bestämde sig redan då för att bli hovslagare.
– Hon visade vägen, att man kan både vara stallägare och hovslagare, jag tänker ofta på henne och utan henne hade det inte blivit det här yrkesvalet.
Den lilla Cia var retad och mobbad i skolan och hästarna blev hennes tillflykt.
– Rödhårig, fräknig och glasögon var ingen hit på 70-talet. Jag sprang snabbt hem från skolan. Men hästarna har alltid varit en trygghet.
När hon flyttade till Gotland 1989 blev hon den första kvinnliga hovslagaren på ön.
– Det var tufft. Jag satt upp lappar i matbutiker, på ridsportaffären och en annons i tidningen. Det började med en kund i veckan.
Hon fick uppleva mycket motstånd i början och blev ständigt ifrågasatt.
– Jag var ung, jag var kvinna och fastlänning så det tog tid att bygga upp förtroende. Jag blev bemött med en klapp på huvudet och saker som att en man frågade om jag inte hade för långt skaft på min hammare så jag slog mig på brösten.
Det tog tre år innan Cia kunde leva på att vara hovslagare på Gotland, vilket var bra för att hinna bygga upp kroppen för det fysiska arbetet som det innebär att vara hovslagare. Men hon byggde även upp en väldigt stark psykisk styrka efter allt motstånd hon fick utstå.
– Jag utvecklade ett pannben, de äldre manliga kollegorna skickade besvärliga hästar som de inte ville sko till mig. Det var ett sätt att testa mig för att se om den här lilla tjejen klarade av de bråkiga hästarna. Jag tänkte att jag aldrig skulle ge mig så, de ska aldrig få säga att lilla gumman inte klarar av det här. Det var med blod, svett och tårar och tålamod, jag skulle aldrig ge mig och jag skulle alltid åka därifrån och fått på fyra skor på hästen.