För drygt två veckor sedan skrev jag om hur jag väntat på en medicinsk undersökning i cirka 15 månader och äntligen fått en kallelse. Jag hymlade då med att det rörde sig om en undersökning av sömnapné, där man lånar hem lite utrustning som registrerar olika aspekter av sömnen, eller bristen på den.
När jag kvitterade ut apparaturen kunde jag inte låta bli att påpeka att jag fått vänta ett bra tag. Det visade sig bero på att det bara finns en enda utrustning av denna typ på Gotland. Om jag får vänta 15 månader så gäller väl det även andra. Sömnapné kan leda till hjärt-kärlsjukdomar, stroke, diabetes eller astma.
Det talas mycket om att vården ska arbeta förebyggande. Att det ska ta 15 månader att få en enkel sömnundersökning för att konstatera ett problem som patienten redan vet existerar, och att man sedan ska vänta en ännu ospecificerad tid på eventuella åtgärder och behandling, verkar inte alls speciellt proaktivt. Tvärtom, faktiskt.
På dagens insändarsida skriver Roland Johansson från HRF-Gotland om hur den som har en konstaterad hörselnedsättning ändå kan få vänta i halvtannat år på att prova ut en hörapparat. Då jag haft anhöriga som behövt hörapparater så vet jag vad det betyder för dem både när de fungerar som de ska och när de inte gör det. Onödiga svårigheter att kommunicera med andra är inte alls hälsosamt. Att man ska behöva vänta 18 månader på något som kan hjälpa en i vardagen och att återknyta till omvärlden är inget annat än otillständigt.
Pandemin har försatt många vårdanställda och många avdelningar i en pressad situation. Besök, utredningar, operationer och behandlingar ställs in eller skjuts på. Man hör det glunkas om hur patienter med konstaterade diagnoser, som brukar kallas in för årliga kontroller, har fått vänta ett extra år eller mer än så. Vårdskulden ökar också därför att många vet att vården är pressad och därför undviker vårdkontakter som de annars skulle ha haft. Vårdköerna i riket växte redan innan pandemin, men sedan coronan kom till Sverige har vårdskulden ökat än mer.
Samtidigt hör man också via omvägar om avdelningar som aldrig haft så lite att göra som under pandemin. Finns det något förhållande, någon konsekvens av pandemin, som gör att delar av vården blir underutnyttjade medan andra går på knäna?
Jag fruktar att det är många som har något att berätta om vårdköerna och deras orsaker och konsekvenser, både vårdanställda och patienter och deras anhöriga. Jag hoppas också att de vill berätta. Jag vill, till att börja med, lyssna. Även om din historia bara är för mina öron eller ögon.