Många uppskattande ord har sagts om den färgstarke Jan O Karlsson. Han var också vänfast och något av en mentor för många unga människor. Mina numera vuxna barn, Jenny, Lina och Filip, har alltid uppskattat när Janne varit gäst i våra hem.
När beskedet om Jannes bortgång nådde dem sa de” Sorgligt. Det var en himla härlig gubbe”, ”Gillade de livliga samtalen” ”Oftast fastnade man med Janne i en intressant diskussion långt in på småtimmarna (för något vidare på att gå hem tidigt var han inte)” ”Han hade bra koll och var intresserad av vad som hände i våra liv”
Som journalist träffade jag Janne i början av 1970-talet då han var borgarrådssekreterare hos det legendariska borgarrådet John-Olle Persson i Stockholm. Janne förstod journalisternas villkor i jakten efter ”egna nyheter”.
På Fårö hade min bortgångne man Stig Hadenius och jag glädjen att få umgås med Janne och hans hustru Clary. Vi diskuterade, skvallrade, skrattade om det mesta. Vi hade middagar med Fårö - och fastlandsvännerna då åsikterna emellanåt ledde till hetsiga diskussioner. På juldagarna i vårt hem i Stockholm fortsatte de seminarieliknande samtalen.
Stig hade också lärt känna Janne på 1970-talet, då som pressutredare. Stig hade en segelbåt, Victoria, och under många somrar gjorde de tillsammans med andra kända så kallade intellektuella sina ”gubbseglingar”. Historierna från dessa seglingar är otaliga med samtal, gräl och grundstötningar.
När Stig den sista tiden blev allt sämre visade Janne sin starka varma sida. Han kom och satt i timmar hos Stig, lyssnade och pratade med Stig om historia, statsvetenskap och politik.
När det gällde var Janne en härlig engagerad vän.