Språktidningen skrev en gång att Svenska Akademiens ordlista (SAOL) innehåller runt 125 000 ord, medan Oxford English dictionary listar 600 000. Det finns således gott om utrymme för att expandera SAOL om man så skulle önska. Därför förvånar det mig när jag nu läser Språktidningen, att man i SAOL är förhållandevis snabba med att rensa ut ord som (tillfälligt?) fallit ur bruk. Jag kan möjligen acceptera den nervösa tendensiösa brådskan att stoppa in fnoskiga nyord som bloggbävning eller kalsongbadare, de flesta av dem dömda till ett kort och undanskymt liv, men varför rensa ut ord med en lång historia?
När Språktidningen listar 1001 hotade ord så vimlar det av gamla klassiker. Av ord som åtminstone jag fortfarande använder. Agremang. Brisad. Chikanering. Drul. Effeminerad. Flegma. Gepäck. Hurril. Illbattig. Jalu. Klitt. Lornjett. Medikus. Nipa. Ohägnad. Perniciös. Rulta. Syrak. Tornister. Undulation. Vesen. Wigwam. Åkerspöke. Ärkenöt. Och överkontrollör. För att ta ett exempel på nästan varje begynnelsebokstav. Och för att avsluta med tre i sammanhanget lämpliga invektiv.
För övrigt så noterar jag nu att även rabbis är listat bland de hotade orden. Rabbis finns med i SAOL i dag, med anmärkningen att det är ett provinsiellt gotländskt ord för vildkanin. Men i nästa upplaga kan det vara borta. Liksom pärkspel.
Jag är rädd att massmedierna bidrar till att snöpa språket, eftersom vi blir itutade att inte använda svåra eller ovanliga ord. Och sedan blir det ett argument att avlägsna dessa ord ur SAOL, eftersom de sällan förekommer i massmedierna.
Språktidningen föreslår att vi ska adoptera ett ord och se till att använda det, så att sannolikheten ökar för att det överlever. Varför bara ett ord var? Bland de 1001 exemplen finns det hundratals att ta sig an. Ser vi bara till att använda dem så räddar vi dem för framtiden, oavsett om de plockas ut ur SAOL eller ej. För till syvende och sidst (se där, lite danska!) är det ju varken Svenska Akademien eller någon annan som bestämmer vilka ord som finns. Det gör alla vi som talar och skriver språket.
Men jag har verkligen svårt att förstå varför SAOL vill göra sig själv torftigare och fattigare än nödvändigt. Så nu vet ni vad det kan bero på om det dyker upp ord som lakun eller snarfager i mina texter. Men det kunde de för all del göra även innan jag visste att de var hotade, eftersom jag tydligen enligt SAOL är något av en språklig fossil med ett halvdött ordförråd.