Försökte att näthandla livsmedel häromdagen, men det var en veckas väntetid. Eftersom jag vill äta så gick jag och handlade direkt i butik istället och det var hyggligt med folk där också. Så några företag och branscher besparas väl de allra värsta ekonomiska konsekvenserna av Coronakrisen.
Annars är det gott om deprimerande nyheter på den fronten. Lastbilstillverkaren Volvo permitterade 20 000 anställda igår, medan 25 000 berörs av att Volvo Cars stoppade all produktion i Sverige. Och detta är bara två exempel, låt vara två stora sådana, på nyheter om hur viktiga företag och viktiga ekonomiska aktiviteter bara upphör.
De restriktioner vi och resten av världen åläggs av myndigheterna – och de restriktioner vi ålägger oss själva – innebär en ekonomi som befinner sig i fritt fall. Restriktioner, som om de får gälla under lång tid, riskerar att leda till en depression som blir så djup att det kommer att ta lång tid att ta sig ur den.
Jag börjar luta åt att Coronakrisen visserligen är allvarlig, men inte lika allvarlig som den kris som skapas av drakoniska åtgärder mot Coronasmittans spridning.
Danmark och Norge har valt att stänga sina skolor. Sverige stängde i veckan gymnasierna men fortfarande i går förklarade Folkhälsomyndigheten att det inte är aktuellt att stänga grundskolorna. Sveriges agerande har kallats för experimentellt och oförsiktigt, men när risker och förtjänster ska vägas mot varandra så undrar jag om inte "oförsiktigt experiment" är ett epitet som bättre beskriver våra grannländers åtgärder.
Sveriges Coronaåtgärder är inte de mest långtgående och eftersom Sveriges statsskuld är förhållandevis låg har staten goda möjligheter att hjälpa företagen att överleva krisen. Men när världsmarknaden tvärdör och nationella och regionala marknader sviktar svårt så blir prövningarna för företagen ändå väldigt svåra.
Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och vd för Institutet för näringslivsforskning, uttryckte stor oro i en intervju i Dagens Industri i går. Han beskrev konsekvenserna om vi varaktigt begränsar vår konsumtion till livsmedel och strömning av film och musik:
”Gör vi det i ett antal månader kommer stora delar av den privata tjänstesektorn att försvinna.”
”På tre år i början av 1990-talet förlorade vi 600.000 jobb. Om det här fortsätter och vi inte sätter in rätt åtgärder kan det blir 600.000 jobb på tre månader i stället.”
Han anser att det behövs mycket kraftfullare åtgärder än som hittills har satts in för att hålla alla restauranger, butiker, transportföretag, evenemangsbolag och så vidare under armarna i denna exceptionella situation. Det handlar om kanske 100 miljarder. I månaden.
Magnus Henrekson varnade också för vad som kan hända om man INTE räddar tjänstesektorn: Då rämnar den högt belånade fastighetssektorn:
”Om de som betalar hyrorna i dag går i konkurs och de som kommer efter får betala mer realistiska hyror kommer det att bli stora problem i fastighetssektorn. Hela det här systemet riskerar att bli en dödsspiral.”
Just ordet "dödspiral" är ju ett man inte gärna hör i ekonomiska prognoser.
Ju längre pandemin och dess motåtgärder pågår, desto tydligare kommer det att bli att man inte kan fatta beslut enbart på grund av hur smittspridningen påverkas. Åtgärdernas oönskade konsekvenser måste vägas mot hur effektiva de är när pandemin ska bekämpas.