Om detta skrev ATL i förra veckan. Det illustrerar hur viktiga våra hamnar är för hela landet och vad konsekvenserna kan bli om hamnlägen försvinner.
Västerås är långt ifrån den enda kommunen som önskar exploatera hamnområden. Lägen nära vatten är attraktiva, särskilt för bostäder, och kan vara en välkommen intäktskälla. Att tillgängliga strandtomter är få på grund av strandskyddet ökar också intresset för de som redan är bebyggda. Dessutom vill kommunerna ofta stärka ortens identitet som kuststad även när sjöfarten har minskat.
Det är inte fel av kommuner att vilja utnyttja resurserna de har och ta vara på sina intressen. Men de lämpliga hamnlägen som finns i Sverige, till exempel djuphamnen i Västervik, är också nationella intressen. Enligt Sjöfartsverket går 31 procent av godsvikten för svensk export enbart på sjöfart. Och för import är det hela 69 procent. Svensk utrikeshandel kräver tillgängliga hamnar, såsom malmhamnen i Luleå.
Sjöfartsverket konstaterar också att sjöfart kan bli ännu viktigare i framtiden. Totala transporter beräknas öka med 65 procent till 2040. Medan järnvägs- och vägnätet skulle behöva byggas ut kraftigt för att hantera en sådan ökning har hamnar redan ledig kapacitet. Detta eftersom det i princip inte finns några begränsningar för hur många fartyg som kan anlöpa i en hamn.
Att bygga bostäder på kajer som inte används i dag, vore därför högst kortsiktigt. När det väl är gjort kommer det vara svårt att återställa om behov uppstår i framtiden. Rivningar är sällan populära och i synnerhet inte av attraktiva bostadsområden.
Ökad sjöfart kan också vara gynnsamt för orter vars infrastruktur i övrigt är eftersatt. Detta har ofta varit fallet i just kuststäder på grund av deras historiska havsorientering.
Färre hamnlägen skulle också göra hela transportsystemet mer sårbart. Om det saknas alternativ till de viktigaste hamnarna blir eventuella problem svårare att avhjälpa. Detta är särskilt viktigt för vår beredskap. Olika transportvägar måste vara öppna för import av livsviktiga varor.
Sjöfart är liksom flyget särskilt nödvändigt för krigsberedskapen. Järnvägs- och biltransporter kräver att hela sträckan är intakt. Fientlig makt kan därmed orsaka stor skada genom att sabotera enskilda delar av vägnäten. Sjöfarten kräver däremot bara hamn vid start- och slutdestinationerna, vilka är färre och därför lättare att försvara. När nu insikten att vår kris- och krigsberedskap är kraftigt nedsatt börjar sjunka in vore det orimligt att tillåta att hamnar byggs bort.
Kommuner bör ta sitt ansvar för beredskapen, ett område där Västerås tidigare legat i framkant. Men för att kunna hantera de olika intressen som finns hos kommuner och hos staten bör en nationell strategi skapas.
Hamnar tjänar nationella intressen men kan även vara kommunerna till gagn. De bidrar till ekonomin och inget stärker kuststadens arv som en levande sjöfart.