Debatt
Jag tumlar ut från Folkets bio/Roxy nästan knockad av det starka budskap som förmedlats till mig genom Ken Loach film Sorry We Missed You. Det är inte bara ett filmiskt mästerverk med en drabbande sanningshalt den är också ett verkningsfullt inlägg i den pågående brittiska valkampanjen.
Valet den 12 december är egentligen fortsättningen på en ständigt pågående strid mellan kapitalism och socialism som pågått i Storbritannien ända sedan Karl Marx i mitten av 1800-talet skrev ned sina iakttagelser om orättvisorna i det framväxande industrisamhället. Den socialism han ville få förverkligad var frihetlig alla människor till gagn med ledord som rättvisa och solidaritet. Genom socialdemokratin tillfördes begreppet reformism framför revolution. Genom den politiska demokratin kunde folket få sin vilja genomförd och produktionsresultaten allt rättvisare fördelade. Allt utan blodig strid.
Tiden verkade för folkets sak. Men så har det inte blivit. Orättvisorna består.
Ken Loach filmer är ett slags upplysningsarbete, om att så förblivit. Nu vill han påminna om det, få människor att förstå värdet av solidariska handlingar, få dem att sluta låta sig förföras av all den materiella lyx som kommit att spela större roll än till och med mänskliga rättigheter. Folket dignar under bördorna skulle säkert Marx ha funnit sin formulering.
En av Ken Loach stora förebilder var Arnold Wesker, författaren, som genom sina skådespel framför allt genom trilogin ”Rötter” fick så många att förstå, att människor har ett lika värde. John Lennon snappade budskapet och sjöng ut de bevingade orden om att ”a working klass hero is something to be”. Labourledaren Jeremy Corbyn hör till dem som fått sin världsbild formad av Wesker/Lennon, det finns belagt och kommer till ständiga uttryck i hans politik. Han står nu som en gengångare från 70-talet och predikar det socialistiska budskapet.
Corbyn vill nu återförstatliga, järnvägar, el och VA-nät och tvinga de stora bolagen, såväl inhemska som utländska, till att avsätta 10 procent av sitt aktiekapital till fackliga fonder och statlig förvaltning. Att motståndaren Boris Johnson spelar clown med Trumpdrag borde göra en politisk återgång till anständighet och rättvisa möjlig.
Frågan är om svensk socialrealism på film också skulle kunna tjäna syftet att upplysa folk om att samma orättvisor också finns i det svenska samhället. Filmen Goliat, som prisades på guldbaggegalan för ett par år sedan, visar att det är möjligt. Och de negativa reaktionerna på moderatpropagandan genom filmen om Staffanstorp visar att folk är beredda att ta till sig en sann beskrivning av den verklighet som kräver en ny politik. Till detta vill jag återkomma.