“She says bill i believe this is killing me” melodislingan går på repeat när jag scrollar i mitt tiktok-flöde. Det är de sista skälvande dagarna innan USA väljer sin nästa president och hela världen håller andan. Mellan “subtle foreshadowing” och “high and low contrast makeup” matas jag av beskrivningen av valdagen som USA:s domedag.
I klippen är det döttrar som stolt visar upp när de kryssar Kamala Harris namn på valsedeln eller håller upp ett klistermärke från demokraterna samtidigt som de ska “cancel out” deras pappors röst på republikanerna. Det må vara en skämtsam inställning till ett ödesdigert val - men har inte döttrarna redan förlorat då?
För trenden tycks i grunden handla om makt och motstånd. Många unga kvinnor växer upp i familjer där deras politiska synsätt skiljer sig från sina föräldrars konservativa åsikter, och då blir deras röst ett sätt att kämpa för sina egna värderingar istället. Det är också ett kvitto på den polarisering som pågår i USA, där det enda säkra är att motståndaren inte är en medmänniska eller medborgare i samma land - utan fienden istället.
I denna uppdelade verklighet måste unga kvinnor som vill försvara sina egna rättigheter och framtidsutsikter ofta se sina egna familjemedlemmar som en del av den maktstruktur de slåss emot. Det är inte bara USA som brottas med det här problemet - men i vanlig ordning blir landet en spegel för problem som flera länder tampas med. Det är också en påminnelse om att vi fortfarande lever i en värld där grundläggande frågor om jämlikhet och rättvisa inte har nått alla samhällsnivåer – inte ens inom familjer.
I ett land där unga kvinnor kan se sina egna pappor rösta för något som riskerar att underminera några av deras fundamentala rättigheter, där unga kvinnor inte väljer utifrån vad de tycker är bäst - utan utifrån hotet mot deras frihet av det andra alternativet. När de måste gå i opposition mot sin egen familj, ja då tycker jag att de redan förlorat något.
Det är en dyster men för mig realistisk analys, och utöver en påminnelse om världens orättvisor också en påminnelse om varför vi måste fortsätta kämpa.