I sin ledare 31/3 kallar Eva Bofride Miljöpartiets arbete för att skydda Ojnareskogen från storskalig kalkbrytning för ohederligt och bakvänt. Märkligt med tanke på att vi inte gör någon hemlighet av att vi tycker att detta område ska skyddas.
Vi värnar om norra Gotlands vattenförsörjning och värnar om världsunik natur på denna plats. Att vi ser dessa värden och bedriver ett politiskt arbete för att skydda dem är svårt att se som ohederligt och bakvänt.
Vi vill få till ett långsiktigt skydd på denna plats och samtidigt utveckla natur- och kulturturismen som bildandet av en nationalpark skulle innebära.
Själva uppdraget att ta fram nya Natura 2000-områden gavs av den tidigare alliansregeringen. Sverige måste leva upp till EU-rätten gällande skydd av hotad natur. Att göra Ojnareskogen till Natura 2000-område verkar lämpa sig synnerligen väl utifrån ett sådant åtagande.
Det var ett annorlunda arbetssätt för två mandatperioder sedan när Centerpartiet var styrande i regeringen samt på Gotland och frågan började hanteras politiskt. Efter hårt lobbyarbete från kalkindustrin lyckades dåvarande miljöminister Andreas Carlgren (C) i rekordtempo försvaga miljölagstiftningen genom att ta bort den så kallade stoppregeln.
Detta gjorde det möjligt att ett nej till kalktäkt i miljödomstolen kunde förvandlas till ett ja i högre instans.
Denna urholkning i miljölagstiftningen skedde utan att de riktiga motiven redovisades och flera kände sig nog vilseledda.
På Gotland lyckades tekniska nämnden föreslå regionstyrelsen att tillstyrka Nordkalks ansökan till ett kalkbrott i Ojnareskogen.
Tekniska nämnden som hade att yttra sig utifrån vattenperspektivet leddes av centerpartisten Kjell Skalberg. Nämnden yttrade sig positivt till kalkstensbrytning trots att underlaget visade på tydliga risker för negativ påverkan på vattenförsörjningen på norra Gotland.
När Kjell Skalberg pressades på hur nämnden kunde landa i ett sådant ställningstagande trots de uppenbara besvärliga omständigheterna försa han sig och erkände att arbetstillfällen hade vägts in.
Sådana avväganden ska absolut inte en teknisk nämnd göra. Regionstyrelsen – som också leddes av en centerpartist – hade haft svårt att hävda ”vattnet först” och ändå säga ja till brytning om tekniska nämnden hade inkommit med en besvärande åsikt.
Centerpartiet och Eva Bofride tycker kanske det är hederligt att bedriva politik med tvivelaktiga motiveringar till sina beslut.
Då kan jag förstå att man tycker det är ohederligt när man öppet redovisar vad man vill göra och varför man gör det.