När jag kritiserar att den enda analysen av en tragisk arbetsplatsolycka med dödlig utgång är att Arbetslivsinstitutet lagts ner, då är jag enligt Gotlands Folkblad emot forskning inom arbetsmiljöområdet av princip.
Men jag anser att när argumentationen hamnar på denna nivå skapas en bild av maktlöshet. Det spelar ingen roll vad vi gör på individnivå eftersom vi inte har makten att återskapa Arbetslivsinstitutet.
Och jag pratade inte bara om Ulla Petterssons ledare i denna fråga utan om debatten allmänt.
Men mitt resonemang gick helt klart inte fram till Ulla Pettersson. Hon förstår inte att jag kan se detta som både en blöt filt över samhället och att det kan vara en mysig filt att svepa in sig i som individ.
Att lägga ansvaret utanför sig själv.
Sen finns det några halmgubbar i Ulla Petterssons ledare, det vill säga att jag nu tvingas förklara något jag aldrig påstått.
Som att jag skulle se debatten mellan majoritet och opposition som ett hinder för att människor ska kunna påverka sin situation?
Inte heller har jag påstått att regeringen efter åtta veckor ska ha genomfört allt det som de vill genomföra.
Men om de enda lösningarna på arbetslösheten, bristande arbetsmiljö, brister i välfärden med mera med mera var Alliansens politik, så som det utmålats sedan 2006, då är ju problemet nu löst.
Det betyder inte att jag kräver att alla lösningar ska vara på plats efter åtta veckor.