KULTURKRÖNIKA
Den svenske medborgaren och förläggaren Gui Minhai är fängslad i Kina sedan fyra år.
Svenska PEN (PEN-organisationer försvarar yttrandefriheten med mycket mer) delar nu ut ett pris till honom vilket har fått Kinas ambassadör i Sverige, Gui Congyou att uttala hot om repressalier, särskilt om högt uppsatta politiker närvarar vid prisceremonin.
Hotet är tydligt uttalat och samtidigt vagt. Exakt vilken eller vilka repressalier det kan handla om framgår inte av ambassadörens uttalande. Till Sveriges radio säger han:
”Svenskar ska inte tro att de med gott samvete kan såra det kinesiska folkets känslor och skada Kinas intressen”.
Kina är en stormakt som oförblommerat tycker sig ha rätt att styra och ställa i andra staters angelägenheter likväl som i enskilda grupper och individers liv.
Den kinesiska statens sätt att tänka och agera är så långt ifrån vår egen föreställning om hur en nation ska fungera, att den är svår att förstå.
Själv tycker jag att det verkar extremt jobbigt att hålla reda på alla priser och rörelser och tankar som kan utgöra ett hot mot den kinesiska staten. Kan de inte bara tagga ner och låta folk göra som de vill, i lugn och ro?
Vet de inte att alla repressiva stater förr eller senare faller? Nuvarande ledning hoppas väl på senare och tänker att det är värt besväret. För min del blir jag bara avogt inställd mot Kina och tappar lusten att lära mig mer eller resa dit och det är synd för jag gissar att Kina både i historisk och modern tid är bland de mest spännande och intressanta platserna på jorden.
I miniformat har vi i Sverige kommunpolitiker med samma oförblommerade inställning till det fria ordet och en mångfald av åsikter.
Ni vet vilka kommuner jag menar. De där nere i södern som bojkottar Prideflaggor, sparkar tjänstemän som inte gillar deras politik, gör renrasiga reklamfilmer, rensar bibliotekshyllor från barnböcker på främmande språk och inför tiggeriförbud fast ingen tiggare setts till i deras trakter sen medeltiden.
Det senaste året har över tusen kommunala chefer sagt upp sig eller behövt lämna sina poster i Skåne. I SD-ledda Hörby kommun har 40 procent av alla chefstjänster bytts ut. Det är mycket kompetens och erfarenhet som ska ersättas.
Det som sker i spåren av SD:s framgångar – när det gäller synen på det fria ordet, att politiken inte ska blanda sig i detaljfrågor (till exempel inköp av biblioteksböcker) och att ställa grupper mot varandra – är småtjafs jämfört med Kinas repressalier mot egna och andra länders medborgare som inte gör som staten och partiet vill.
Men det är ändå tecken på något farligt och osunt. När förintelseöverlevare som Emerich Roth och Hédi Fried uttrycker stark oro över tidsandan och SD:s retorik, just för att de känner igen den från 30-talets Tyskland, ja då tar jag dem på allvar och oroas med dem.