Krönika
Människan hade en dröm om att vandra på månen. Vi gjorde så. Nelson Mandela hade en dröm om ett ”vi”, en regnbågsnation. Vi hade en dröm om ett enat Europa efter murens fall. Jag glömmer aldrig den eufori som fanns i Berlin vid sammanslagningen mellan Öst och Västtyskland. På morgonen var hela området runt Brandenburger Tor avspärrat och folktomt inför kvällens ceremoni. Som ackrediterad journalist cyklade jag under morgontimmarna fram och tillbaka mellan öst o väst. Skillnad i liv och vardag blev så uppenbar. Kulisserna i stadsmiljön i öst och kapitalismens flärd i väst. På kvällen trängdes jag med en miljon uppsluppna människor på samma plats. Alla förenades i ett ”vi ” i en ny tid. Ett år senare samma eufori i Sydafrika. Apartheid var på väg ut och Mandela och ursprungsbefolkningen på väg in. Skillnaderna mellan de vitas bostäder och liv i Afrika och de svartas och färgades leverne var lika påtagligt. Några hade, och inte så lite, medan många andra var utan. Men inte nog med det. De mörkhyade innevånarna var dessutom uteslutna, isolerade och bevakade. Murar, synliga och osynliga existerade överallt.
Trettio år har gått och nu är det bara ”jag”. Överallt styr hårdföra män fyllda av egon, medan stora delar av befolkningen demonstrerar på gatorna ropandes men ”vi” då?Vi måste också existera. Vi har en dröm om ett drägligt liv. Vi behöver inte fara till månen, det räcker med ett skapligt liv på vår jord. Varför inte dela med er?
Drömmen om ett ”vi” är gången. Planeten håller på att säcka ihop och månen är ingen räddning. Överallt ropar människor på lyssnande ledare. Men till vad vill de att framtiden skall leda? Till gemenskap eller undergång?
Mina föräldrar gav mig tak över huvudet och en utbildning de själva inte fick. Mina barn gav jag hästar, bil o onödigt mycket leksaker. Å andra sidan tog jag skogen, malmen och kalkstenen. I gengäld fick de inte bara en tv utan två, massor av kanaler, becquerel och halveringseffekter. Mina barnbarn fick digitalisering men å andra sidan plastat dricksvatten, koldioxid och klimatförändringar.
Alla vill ha men få vill dela med sig. På den här lilla ön borde vi ta hand om varandra och framtiden. Men inte heller här finns ett ”vi”.
Vi är inte gotlänningar i gemen utan liberaler, centerpartister och, och…..Man sitter fast i gamla åskådningar, förställningar från en tid som länge sedan är svunnen. Var och en skall ha sitt, i ställer för att alla och envar oberoende av förhistoria bör få samma livsförutsättningar oavsett ålder, boplats och bakgrund. Tänk om samtliga politiker kunde skapa ett verkligt ”vi”. Utan grums och groll och split. ”Vi” saknar samhällsansvar.