Folkbladets Håkan Ericsson brukar skriva om hur finfint det är med skattefinansierade verksamheter, och hur fult och ovärdigt det är med välgörenhet och privata donationer. Det finns en sådan ådra i den svenska samhällsmoralen, även om de flesta inte är så extrema som Ericsson i sina attityder. Kanske är det en anledning till att Ingvar Kamprads miljarddonation till Linnéuniversitetet i Småland fått en ganska begränsad uppmärksamhet sedan den tillkännagavs strax före jul.
Det blir en liten donation för att starta upp verksamheten under 2012 (fem miljoner kronor) men man ska skapa en stiftelse med ett kapital om tre miljarder med medel från Inter Ikea, Inter Ikea Group och Ingvar Kamprad personligen.
Tänk om en jättedonation som var ens i närheten av den storleksordningen gjordes för att stärka och utveckla Högskolan på Gotland? Då skulle dagens situation hamna i ett annat ljus.
Nu halvt om halvt tvingas Högskolan på Gotland söka samgående med Uppsala universitet, då man är helt beroende av statens anslag och de regler som staten sätter upp för anslagens fördelning.
Det hade varit ännu bättre om en sådan donation hade kommit för många år sedan, så att Högskolan kanske hade sluppit deformera sin verksamhet för att jaga medel och studenter för sin egen överlevnad. Med större frihet och oberoende hade man kunnat utveckla de delar av verksamheten där man haft störst möjligheter att profilera sig eller där nyttan för ön var störst av utbildningen.
Stora donationer kan innebära egenmakt och större pluralism i ett samhälle som är så centralstyrt som det svenska. Donationer av denna typ - och stora belopp till välgörenhet - är traditioner som varit förhållandevis svaga i Sverige. Men de har vuxit sig starkare på senare år. Det kan väl inte vara en dålig nyhet?