LIBERAL KOMMENTAR
Tidigare i år tillstod SD-ledaren Jimmie Åkesson att det kan finnas anledning för Sverigedemokraterna att göra en vitbok om sitt förflutna. Om resurserna räcker till, det vill säga.
Tack vare Stiftelsen Expo behöver SD inte lägga vare sig tid eller resurser på att skriva om sina försyndelser: Expo har gjort det åt dem.
I dagarna släppte stiftelsen ”Sverigedemokraternas vitbok”. Det är en redogörelse av 49 graverande händelser under partiets 26-åriga historia, från starten 1988 till i dag, 2014.
Expos initiativ är lovvärt. Vitboken visar att trots SD:s försök att skapa en åtskillnad mellan historia och nutid är kärnan av rasism och intolerans fortfarande densamma.
Boken kommer säkerligen att stärka många i sin övertygelse om att SD är ett parti där ”enskilda medlemmar”, som partiet kallar rasistiska och främlingsfientliga partimedlemmar, är i majoritet snarare än i minoritet. Om vitboken ska tolkas som ett debattinlägg inför valet, och ett försök att omvända potentiella eller redan övertygade väljare, är dess effekt däremot mer tveksam.
Den som funderar på att lägga sin röst på Sverigedemokraterna ändrar sig nog inte för att partiet än en gång brännmärks som rasistiskt, eller för att dess företrädare avslöjas vara allt annat än rumsrena.
Sådana taktiker biter inte på SD. Det märktes inte minst efter den så kallade järnrörsskandalen 2012. Trots att tre framstående SD-politiker fångades på film sägandes rasistiska och sexistiska glåpord dalade inte stödet för partiet – det ökade.
Hur kommer det sig att SD tycks inneha samma egenskaper som en teflonpanna? En möjlig tes presenterar Markus Uvell, chef för tankesmedjan Timbro, i boken ”Folkhemspopulismen”. Etablissemangets varningar och skrämseltaktik gällande SD fungerar inte, eftersom att de som tilltalas av partiet sedan länge har slutat lyssna på den politiska eliten.
Uvell pekar även på att SD:s väljare är mindre intresserade av politik än genomsnittsväljaren. Sannolikt känner de alltså inte till de politiker som figurerar i skandalerna.
Förmodligen är det endast partiledaren Jimmie Åkesson som är känd för väljarna. Och under sin tid som partiledare för Sverigedemokraterna har han lärt sig konsten att skickligt vända anklagelser om rasism och främlingsfientlighet till sin egen fördel genom att framstå som en martyr för de bortglömda svenskarnas sak.
Vad bör då göras för att minska partiets framfart inför höstens val? Vissa hävdar att vi måste föra en mer öppen debatt om integrationspolitikens misslyckanden, andra menar att SD:s politiska förslag måste granskas i större utsträckning.
En sak är säker: att ösa rasistanklagelser över Sverigedemokraterna eller hänvisa till deras historia har inte fungerat de senaste fyra åren.
Det är dags att prova en ny taktik.