Så kom då den oåterkalleliga dagen, lika vemodig varje år. Dagen då det är dags att tvätta strandfilten och stuva undan den till nästa sommar. Den är lite sliten och borde ersättas med en ny med fräscha färger, men man gör sig inte av med en kär gammal vän hur som helst. Mycket minnen av soliga och lata stranddagar det finns i den urblekta blåvita filten. Så den får hänga med nästa sommar igen. Nu river blåsten i trädkronorna, sjön går hög och regnskurarna avlöser varandra. Det är bara att inse verkligheten, strandlivet är över för den här säsongen. Men ni vet, det kommer alltid en ny sommar och planeringen för den har så smått börjat.
Nya stora projekt möts ofta av skepsis och det får mig att tänka på tillkomsten av en av landets största besöksattraktioner, Kolmårdens djurpark.
Året var 1963 och jag deltog i ett konfirmationsläger på Scoutgården i Kvarsebo, en liten ort vid Bråvikens strand. En bit därifrån ligger Krokek, som var centralort i kommunen. Här hade man börjat få problem, eftersom många arbetstillfällen försvunnit genom nedläggning av marmorbrotten. Det fanns dock en driftig kommunalkamrer, tillika gift med ledaren för mitt konfirmationsläger.
Denna man bubblade av idéer som skulle kunna rädda bygden och den mest spektakulära var att bygga en djurpark bland klipporna mitt i skogen. Vid en föräldraträff på mitt läger fick vi en presentation av projektet, något jag aldrig glömmer, trots att det gått snart femtio år. Detta var långt innan videokanonernas och bildspelens tid, men genom diabilder och färgglada arkitektskisser gjorde kamreren en makalös presentation av sin idé. På bilderna såg man tigrar som vandrade omkring i bergen, isbjörnar i konstgjorda sjöar och giraffer bland tallarna. I ett särskilt hus fanns en stor bassäng med delfiner och över hela området gick en linbana och på några bilder sågs dessutom linbanekorgar svävande över en flock tigrar.
Området där planerna var tänkta att förverkligas tillhör ett av de mer svårtillgängliga i Kolmården. Detta sågs dock inte som något hinder, utan snarare som en möjlighet att skapa spännande miljöer.
Efter genomgången satt de flesta helt förstummade, men sedan kom en minnesvärd kommentarer från en pappa: "Den mannen är inte klok. Tigrar och linbana i bergen. Otänkbart!"
Han fick inte rätt, för strax efter vår konfirmation startade bygget och genom årliga återsamlingar hade vi förmånen att följa parkens framväxt till en av Europas mest kända djurparker och detta mycket på grund av sitt spektakulära läge mitt i branterna ner mot Bråviken. Och jag vet att den skeptiska pappan sedan blev en av anläggningens största beundrare, för det var min egen far.
Som ni förstått var det mycket tack vare den entusiastiska kommunalkamreren som djurparken kom till. Det var en riktig eldsjäl. Seriösa visionärer kan flytta berg och sådana behöver vi fler av på Gotland. Men de ska som sagt vara seriösa. Tomtebloss som blixtrar en kort tid har vi redan tillräckligt av.