Vid söndagens seminarium med Landsbygdsupproret framkom tankar på inrättande av ett landsbygdsutskott i regionen. Ett sådant utskott kan exempelvis göra en landsbygdsprövning av alla nya frågor som kommer upp på dagordningen, där konsekvenserna för landsbygden noga prövas ur olika synvinklar innan beslut tas.
Men det finns också faror med ett landsbygdsutskott och dessa har jag varnat för i tidigare ledare och krönikor. Risken finns nämligen att regionfullmäktige lätt avhänder sig landsbygdsfrågorna genom att "skyffla över" dem till utskottet, där de sedan kan valsa runt i olika remissinstanser i oändlighet för att till slut försvinna ut genom bakdörren.
Nu behöver jag dock inte oroa mig för att ovanstående scenario ska inträffa, eftersom de båda ledande regionrepresentanterna Åke Svensson (S) och Lars Thomsson (C) i onsdagens GA enigt sågade tanken på just ett landsbygdsutskott. Motiven var bland annat att landsbygden redan nu är väl representerat i regionstyrelse och fullmäktige. Det kan så vara, men problemet är ju att detta inte märks i praktiskt politisk handling. Alla partier är i sina visioner rörande överens om att satsa på en levande landsbygd och att stad och land ska gå hand i hand, men det är som sagt i de visionära utfästelserna.
Dessa blir därför inte trovärdiga, eftersom de inte avspeglar sig i de regionala besluten och det är en av orsakerna till att Landsbygdsupproret uppstått. Missnöjet har grott länge i socknarna och vid nyår var det dags. 3 000 personer i ett fackeltåg en fredagseftermiddag var mäktigt och visade också på den styrka som finns ute i bygderna. En styrka som rätt använd säkerligen kan leda längre som påtryckningsmedel än ett landsbygdsutskott.
Och mina tidigare farhågor att partierna skulle tävla om att få med Upproret i etablissemanget och därmed få glöden att falna lite ute i socknarna var en missbedömning. Partierna släpper inte in Upproret i regionen, något som tydligt visar sig i de ledande partiföreträdarnas uttalande.