Jag beklagar att Eva Bofride kastar in handuken och lämnar vår diskussion om vilka åtgärder som kan minska ungdomsarbetslösheten.
Jag har verkligen uppskattat vår diskussion om olika åtgärder mot ungdomsarbetslösheten. Jag tycker det är vår uppgift som politiska ledarskribenter, att föra diskussion med varandra och andra och bryta argument och därigenom höja nivån i den politiska debatten.
Därför beklagar jag att Eva Bofride nu smiter från fortsatt debatt. Jag tycker det är viktigt att bringa klarhet i vilka åsikter man tror på och inte tror på. Kärnfrågan vi diskuterat är om sänkta ingångslöner har någon effekt på ungdomsarbetslösheten. På den frågan har Eva Bofride svaret nej. Hon, liksom jag och statsminister Fredrik Reinfeldt, tror inte sänkta ingångslöner sänker ungdomsarbetslösheten.
När Eva Bofride sedan tillägger att hon ändå inte är emot sänkta ingångslöner, måste jag fråga varför. Denna viktiga fråga vill hon inte svara på, utan rymmer från hela debatten.
Det intressanta med denna debatt är att den nu splittrar den borgerliga alliansregeringen. På ena sida står Centerledaren Anne Lööf och Folkpartiledaren Jan Björklund, som vill sänka ingånglönerna. På andra sidan står statsministern Fredrik Reinfeldt (M), som avfärdar sänkta ingångslöner och menar att i Sverige ska vi inte sänka löner, vi ska höja dem.
Han tar som bevis på att sänkta ingångslöner inte hjälper, den sänkning av arbetsgivaravgifterna för unga under 26, som regeringen infört sedan många år. Den har inte haft någon effekt på ungdomsarbetslösheten, erkänner Fredrik Reinfeldt.
Jag tycker det är starkt av statsministern, att erkänna att hans bärande jobbpolitik har misslyckats. Det börjar likna när dåvarande statsminister Carl Bildt erkände att "ett misslyckande, är ett misslyckande" när han kört Sveriges statsfinanser i botten och Göran Persson sedan fick sanera dem.
Eva Bofride och jag har hela tiden varit överens om att det inte finns någon kvickfix, för att få ner arbetslösheten.
Jag tror dock att tyngdpunkten måste ligga på kompetenshöjning och individuella åtgärder. De allmänna skattesänkningarna är ett villospår, som inte sänker arbetslösheten, men ökar klyftorna och ojämlikheten. Det är dags för en ny jobbpolitik, som bygger på jämlikhet.