Demonstrationen för kalkbrytning i torsdags kväll var civiliserad. Exempelvis fanns det plakat i tåget som krävde landshövdingens avgång, men hon fick tala till mötet utan att överröstas av ilska demonstranter. Och när hon var klar fick hon en artig applåd.
Det var helt annorlunda än den upphetsade stämningen i Almedalen en vecka tidigare, då Nordkalks representant skreks ner.
För övrigt: all heder åt Jörgen Pettersson och Nisse Karlström som gemensamt, men från var sin sida av konflikten, vädjade om besinning i GA i torsdags.
Jobben och utkomstmöjligheter för fastboende på norra Gotland var en viktig anledning för många i demonstrationståget. Och jobben är naturligtvis viktiga. Men de är faktiskt inte den mest grundläggande anledning till att jag har tagit ställning för att Nordkalk ska få bryta, så länge vattnet inte hotas.
På gott och ont lever vi i ett modernt industrisamhälle. Mest på gott. Det är oundvikligt att vi påverkar den miljö vi lever i, men i gengäld lever vi friskare och bättre liv än någonsin tidigare i världshistorien. Vi lär oss dessutom allt mer om hur man kan minimera industrisamhällets avigsidor.
Det är mycket få som ifrågasätter industrisamhället, utom på marginalen när det gäller vissa av dess yttringar. Det är mycket få som ifrågasätter exempelvis att vi producerar stora mängder stål, en process som bland annat behöver den kalk som Nordkalk utvinner.
Jag ser inte hur man kan acceptera industrisamhället och samtidigt kategoriskt avvisa alla tankar på att bryta kalk på Gotland. Det är som att säga:
- Jag vill ha allt industrisamhället erbjuder. Jag vill ha huset och bilen. Och helst sommarstugan och den andra bilen. Jag vill ha vida broar och stora färjor, stora sjukhus och små listiga mojänger. Jag vill ha vägar och järnvägar. Jag vill ha både välfärden och prylarna och flygresorna till huvudstaden. Och utlandssemestern. Men när en enda av industrisamhällets insatsvaror kan utvinnas i MITT grannskap, då är det en rättsskandal. Då måste vi sätta stopp. Då är det bättre om kalken kan utvinnas någon annanstans, i någon annans grannskap, där vi inte har någon kontroll över konsekvenserna för miljön. Där vi inte behöver bry oss om konsekvenserna för miljön. Sedan kan kalken fraktas hit långa sträckor, i stora fartyg med stora motorer och stora bränsletankar.
Ingen älskar ett stort kalkbrott. Men det moderna samhälle vi älskar är på många sätt beroende av kalken. Den ska brytas med alla tänkbara hänsyn till vattnet och miljön. Men att bara hävda att den måste brytas någon annanstans, det tycker jag är ohållbart.