Det har knappast gått någon förbi att säkerhetsläget i Europa är förändrat. Rysslands pågående aggression mot Ukraina och annektering av Krim lade svart på vitt. Ubåtsintrånget i Stockholms skärgård tidigare i höstas, från en av myndigheterna obekräftad nation, var ytterligare en erinran om det förändrade säkerhetsläget.
Många paralleller har dragits till kalla krigets dagar. Inte minst oktober månads ubåtsjakt fick flera av oss att föra tankarna tillbaka några decennier. På samma gång är det viktigt att påminna sig om att världen i mångt och mycket har förändrats sedan dess. Globaliseringen är i dag en snabbt snurrande realitet. Stater och samhällen är mer nära knutna och beroende av varandra än tidigare, såväl ekonomiskt som politiskt.
Vi kan lära av historien, men bör vara medvetna om att den sällan upprepar sig identiskt två gånger om. Dagens Ryssland är inte Sovjetunionen. Stormaktsambitionerna finns där, men det gör även förändringar såsom kommunismens fall. Dagens situation är inte det kalla krigets. Spänningarna har ökat liksom då, men vad som inom statsvetenskapen brukar beskrivas i termen maktbalans har förändrats.
Kalla krigets tvekamp mellan USA och Sovjetunionen är förbi och makten är bredare fördelad. Det tar sig bland annat uttryck i USA:s förändrade strategier internationellt, där bilden av en på eget bevåg intervenerande stormakt har bytts ut mot en koalitionsbyggare. Insatsen i Libyen 2011, vilken också Sverige bidrog till, är ett exempel på det.
USA är för Sverige en naturlig samarbetspartner. Det borde vara självklart att vi är med och arbetar tillsammans i olika sammanhang. Genom medlemskapet i EU är Sverige nu på väg att öka det ekonomiska utbytet med USA, tack vare frihandelsavtalet TTIP. Säkerhetspolitiskt finns dock alltjämt viktiga steg att ta.
”När himlen förmörkas – vilken förmåga har ni då att ta itu med problemen? Vilka koalitioner har ni då byggt upp genom åren?” frågade den amerikanske generalen Frank Gorenc retoriskt i en intervju när han nyligen besökte Sverige (SvD 24/11). Generalen betonade att besluten är upp till Sverige att fatta på egen hand. På ett möte i Stockholm i måndags var USA:s ambassadör till Sverige Mark F. Brzezinski också tydlig med att beslut, såsom att gå med i Nato, ligger i svenska folkets egna händer.
Om Sverige bestämde sig för att gå med i Nato skulle vi vara en mycket välkommen partner, förklarade ambassadör Brzezinski vidare. Det är ett positivt besked. Opinionen för ett Nato-medlemskap håller dessutom på att mogna i Sverige.
Låsningarna i inrikespolitiken överskuggar för tillfället detta. Men i och med det förändrade säkerhetsläget i Europa, liksom en jämfört med kalla kriget annan internationell maktbalans, är det av vikt att Sverige ser över vilka relationer vi vårdar och på allvar överväger ett fullvärdigt samarbete i Nato.