Brittis Benzler (V) gav ett mycket bra och sakligt svar på Irene Magnussons spya över gotländska politiker.
Maktens innehavare ska ha väldigt hög toleransnivå för kritik. Men det finns också ett ansvar att berätta hur saker och ting ligger till och inte ta osanningar eller missuppfattningar utan att förklara.
Irene Magnusson är också en offentlig person i och med att hon företräder andra inom PRO. Hon är också förtroendevald. Därför finns ett högre krav på henne att utgå från sakliga fakta och inte blanda äpplen och päron så det passar den egna övertygelsen.
Tyvärr finns det en inställning från många politiker att det inte är någon idé att bemöta osakligheter och osanna påståenden. Man verkar tro att det bara blir värre när politiker "går i försvar".
Det kan det bli om ens bemötande ges utan respekt och ödmjukhet.
I Irene Magnussons svar till Brittis Benzler syns en helt annan ton och saklighet vilket gör att man tar orden mer på allvar än när hon svingar hej vilt omkring sig utan grund.
Ändå tror jag att Irene Magnusson får massor med sympati för "hon vågar säga ifrån" och "säga som det är". Både medier och politiker anklagas ofta för att inte "våga" berätta sanningen.
Att det beror på att den upplevda "sanningen" är falsk är svårt att få gehör för.
Det är enklare att leva med sin egen sanning att politiker är korrupta och osmarta än att själv ta ansvar medverka till en förändring.
Alla ska inte behöva engagera sig aktivt i politiken för att ha rätt att säga vad man tycker. Det skulle göra vår värld ganska fattig.
Det måste alltid finnas aktiva kritiker utanför partiernas nätverk. Man ska inte behöva vara insatt i alla frågor för att göra sin röst hörd.
Däremot borde man ställa sig frågan om ens antagande är rimligt.
Är det rimligt att anta att de 71 ledamöterna i fullmäktige och de hundratals som engagerar sig på sin fritid i nämnder och styrelser, gör det för sin egen vinnings skull?
Är det rimligt att anta att makten man får i en nämnd genom ideellt politiskt arbete berusar så att man tappar all förankring i verkligheten?
Om man är helt fel ute med grunden för sin ilska och irritation skulle man slippa vara lika arg och irriterad om man tog reda på hur det ligger till.
Men i vissa fall verkar det vara viktigare att få upprätthålla sina egna sanningar.
En sak håller jag däremot med Irene Magnusson om till hundra procent och det är regiondirektörens lön. Dahllöf tjänar 105 000 kronor i månaden, Sveriges statsminister har en månadslön på 140 000. Jag tvekar inte en sekund på att regiondirektören har fullt upp jobbet och stort ansvar.
Ändå dristar jag mig till att misstänka att statsministerns ansvar och arbetsbörda är större än vad skillnaden i lön värderar arbetet till. Både regiondirektören och statsministern har dessutom anställda som utför mycket av grovarbetet.
Något som inte det stora flertalet anställda i regionens övriga verksamhet kan skryta med.