LIBERAL KOMMENTAR
Trots att vi röstar individuellt är vi inte så unika som vi vill tro. Kön, ålder, yrke, utbildning, födelseland och bostadsort har, om inte utslagsröst, så i alla fall ett ganska stort finger med i spelet.
Det visar SCB:s partisympatiundersökning, som presenterades i tisdags.
Exempelvis lockar både M och SD många inrikes födda män, med skillnaden att de med högre utbildning föredrar M medan lågutbildade väljer SD.
De tre mindre Allianspartierna attraherar primärt pensionärer, medan Vänstern är populärare bland väljare i yrkesverksam ålder. MP lockar å sin sida framför allt unga kvinnliga akademiker, medan 56,6 procent av de LO-anslutna sympatiserar med S.
Regionalt har M, MP, FP och V sina starkaste fästen i Stockholm, där S och SD är svagast. M, MP och KD är i sin tur svagast i mellersta och övre Norrland, där S är superstarkt. Ett liknande förhållande gäller mellan V och SD, som har sitt svagaste respektive starkaste fäste i Skåne/Blekinge, medan både Centern och KD är starka i Småland, där FP har svagt stöd.
Den politiska kartan som målas fram öppnar för både flippar och floppar. Eftersom partierna i de tilltänkta regeringsallianserna attraherar olika grupper har de goda möjligheter att växa utan att kannibalisera på varandra.
Om MP Krav-märker sina utspel, FP utvecklas till liberaler i kubik och Centern gräver ner sig i den småländska myllan, finns det sannolikt fler väljare att hämta – väljare som är svältfödda på partier med tydliga värderingar.
Samtidigt är det här fällorna finns.
Om småsyskonens politik blir alltför ”extrem” kan både S- och M-väljarna bli nervösa över vad som kommer att hända i förhandlingarna efter valet.
Det krävs fingertoppskänsla för att hitta balansen och det är bara att hålla tummarna för att några partier klarar att sticka ut på rätt sätt. Det behövs mer visioner i svensk politik.