Viktig symbolisk sakpolitik
Burqan ses i den svenska debatten som en symbol för tvång eller en kvinnlig rättighet. Foto: AP Photo
Foto: Dar Yasin
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I sitt nyhetsbrev skriver Björklund: "Även om burqan är ett religiöst ställningstagande måste skolans pedagogiska uppdrag vara överordnat".
Adam Cwejman, ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund, invänder i en debattartikel i Expressen (5/8) och anför att: "Om Folkpartiet blir synonymt med förbud och krav, då kan vi vinka den liberala etiketten farväl - tillsammans med de väljare som förväntar sig liberal politik från ett liberalt parti".
Nästan 90 procent av svenska folket uppger att de inte anser att det är okej att bära slöjor som täcker ansiktet i skolan eller på arbetsplatsen. Årets upplaga av Mångfaldsbarometern visar också att cirka 60 procent tycker att slöjor som inte täcker ansiktet är okej på arbetsplatser.
I en ledare (15/7) skrev jag som det franska förslaget om att förbjuda den heltäckande slöjan. Rubriken var "Frihetliga paradoxer" eftersom det är just paradoxer det är frågan om.
Frågan om burqan ställer nämligen två rättigheter mot varandra. Det kluriga uppstår när vi tvingas ta ställning till vilken av rättigheterna som ska ges företräde.
De som förespråkar ett förbud gör det mot bakgrund av att burqan kan ses som en symbol för förtryck, för mäns rätt att tvinga kvinnor att underkasta sig en tolkning av en religiös text. Uttolkad av männen själva.
De som å andra sidan motsätter sig ett förbud hämtar argumenten från en liberal åskådning som bygger på en perfekt värld där tvång inte finns, samt på det faktum att en och annan kvinna självvalt tar på sig det heltäckande ansiktsplagget.
Dilemmat uppstår när oliberala intressenter utnyttjar liberalismens grundtanke i syfte att inskränka och omstörta det liberala samhället med hjälp av dess egna premisser.
Skolverket slog år 2003 fast att rektorer har rätt att förbjuda lärare att bära heltäckande slöja om undervisningen påverkas negativt. En kvinna med niqab som nekades att få gå en kommunal vuxenutbildning för barnskötare har nyligen anmält Stockholms stad till Diskrimineringsombudsmannen. Ärendet har ännu inte avgjorts men att frågan uppfattas som känslig är uppenbart.
Frågan är om det inte borde vara självklart att alla får gå klädda som de vill men också att alla får ta konsekvenserna av det beslutet? Allt är inte diskriminering och i ett fritt samhälle är det rimligt att vi får gå klädda som vi vill så länge vi förstår det orimliga i att gå nakna offentligt eller ta hand om barn omsvepta till oigenkännlighet.
I Sverige finns inte många kvinnor som bär den heltäckande klädedräkten. Det ska vi vara glada för. Av den anledningen är förslaget om förbudet mer att betrakta som en symbolisk fråga som syftar till att markera var samhällets gränser ska gå. Men symboler saknar inte relevans. Det är i marginalen, bland de extrema uttrycken, som gränserna dras. Det är i förhållande till det avvikande som det normala uppstår och får sin betydelse.
Inför valet år 2002 presenterade Folkpartiet förslaget om språktest som förutsättning för medborgarskap. Genast haglade anklagelserna om populistiskt röstfiske. Nu, när Sverigedemokraterna kan komma in i riksdagen, dröjde det inte länge innan liknande anklagelser ventilerades.
Men är alla förslag som handlar om invandringen synonymt med att bege sig på fisketur i grumliga vatten? Jag tror inte det. Frågan om språktest och burqa handlar istället om orsak och verkan. Det handlar om vilket samhälle vi får om en växande del av befolkningen inte behärskar det svenska språket eller saknar kunskap om hur samhället är uppbyggt.
När en kvinna tvingas bära burqa i ett land där feminister slåss för lika många kvinnor som män i privata bolagsstyrelser får vi nödvändiga perspektiv på problemen. Men var är feministerna i denna fråga? Och hur förhåller vi oss till det faktum att vi i Afghanistan slåss för kvinnors rätt att slippa burqatvånget medan vi i vårt land ser det som en kvinnlig rättighet? Även om våra samhällen skiljer sig åt är de kvinnor som utsätts för tvånget lika utsatta i Rinkeby som i Kabul. Därför har vi ett ansvar att hitta en lösning.
Men Till syvende och sist borde politiker som Björklund, istället för att införa fler förbud, ägna sig åt att föra en debatt om vilka värden som ska styra Sverige. Ett samtal om mångfaldens för- och nackdelar, om krav och rättigheter, om samhällets och individens förpliktelser. Utan beskyllningar om främlingsfientlighet. Bara då kommer vi kunna agera mot den riktiga rasismen och skydda de som flytt hit undan omänskliga tvång.