Jag tyckte det var jätteroligt att Wera Svensson replikerade på min krönika och hängde på debatten om hur lätt det är att låta drivande eldsjälar ta över och själv luta sig tillbaka.
I en sådan kultur, som ju inte skapas över en natt utan byggs upp under lång tid, blir det svårt att plötsligt ändra attityd och kräva förändring. Man blir lätt den som "ska bråka" om sånt som fungerat utan krångel så länge.
Samma sak om man som ny kommer in i en grupp och direkt ser att här är det en stark människa som styr och alla andra har vant sig vid sina positioner för att spela med i spelet.
Många tycker att det är frustrerande men ingen "orkar" ta strid om något som fungerar hyfsat.
Det handlar inte om att människor roffar åt sig makt och en position, det kan ha "blivit så" att personen, tack vare sin drivkraft, vuxit in i en roll.
Det blir jättesvårt att som ny komma in och ifrågasätta och skapa olustig stämning. Även om det är uppenbart för de flesta att situationen spårat ur.
Ibland handlar det helt enkelt mest om att låta en person behålla ansiktet.
Jag har vid några tillfällen varit den som sagt saker som "alla" tänkt och pratat om men sällan luftat öppet. Det har ibland straffat sig. För om man tror att "om jag bara börjar" så ska resten hänga på och ge stöd åt det som alla är överens om, då misstar man sig.
Det finns inte mycket som är mer deprimerande än att ta mod till sig och tala för att se sina kompisar sitta tysta och titta ner i bordet. Samtidigt säger inte jag heller alltid vad jag tycker i alla sammanhang, man får välja sina strider.
Så jag tycker inte alls att det är det konstigt att invanda kulturer och maktstrukturer lever vidare. Den som öppet ifrågasätter och inte får stöd förlorar sin position i gruppen och risken att bli bitter är överhängande.
Men när det handlar om förtroendeuppdrag måste det finnas högre krav på individuellt ansvar. Både från den som har en ledarposition och från alla andra i organisationen.
Man har ett förtroendeuppdrag för att föra andras talan, inte bara köra sitt eget rejs.
Björn Fransson i Västerhejde ska ha en eloge för att han lyfter idiotin med alla olika hastighetsgränser längs de gotländska vägarna.
Det är så oerhört tydligt att någon vid ett skrivbord har skrivit kriterierna för vad som ska gälla. Sedan har hans (utgår från att det är en man, förlåt mina fördomar) förslag passerat alla instanser utan att det prövats mot verkligheten.
Om inte förr så när alla skyltar sattes upp borde det orimliga ha uppdagats.
GT:s redaktionschef Ulf Hammarlund har räknat alla olika byten av hastigheten från Visby till Burgsvik: 32 skyltbyten.
Max 50 genom Hemse men max 40 genom Havdhem. Logik någon?
Förutom att protestera mot det uppenbart orimliga gör Björn Fransson något som fler borde göra: han skickar sina synpunkter till dem det berör, i detta fall Trafikverket.
Snyggt jobbat.
Trevlig helg!