Vid valår vaknar revisorerna
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Enligt uppgift har man gått plus ett år sedan kommunsammanslagningen 1971.
Ett år av 39.
De allra största underskotten kom under de fyra socialdemokratiskt styrda åren, 1994-1998.
Det är inte heller första gången revisorerna föreslår att hälso- och sjukvårdspolitikerna inte ska beviljas ansvarsfrihet. Det hände även 2002, gällande 2001 års förvaltning.
2002 var valår, precis som 2010.
Det har blivit mer regel än undantag att revisorerna, som är folkvalda politiker, på ett eller annat sätt har riktat kritik mot sjukvårdens återkommande underskott. Men att man på 40 år bara satt ner foten två gånger, två valår, är lika anmärkningsvärt som att sjukvården aldrig har lyckats gå i takt med de ekonomiska ramarna.
Förklaringar har alltid funnits. Fullt rimliga förklaringar till varför det inte går ihop, trots allas strävan att nå balans.
Det finns nog ingen som inte heller tror att alla inblandade har gjort vad de kunnat. Ändå springer kostnaderna iväg.
Därför är det bra att frågan lyfts på detta dramatiska sätt. Inte minst för att medborgarna ska förstå vad det är som är problemet. För förstår gör man inte.
Räknar man in alla ramtillskott och godkända underskott har sjukvården bedrivits på helt andra förutsättningar än de som ges vid den politiska prioriteringen i 40 års tid.
Om den gotländska sjukvården var med i tv-programmet Lyxfällan skulle dess budgettavla bli lika lång som ringmuren.
Problemet är att det inte funkar att tömma förrådet och sälja vårdplatser på Blocket.
Gotlänningar kommer att fortsätta att bli sjuka.
Jag vill som presumtiv patient eller anhörig inte veta av att politiker blundar för räkningarna och kör på tills det tar stopp.
Jag vill inte veta av att doktorer bevakar revir genom att utnyttja vår skräck för att bli sjuka och inte få adekvat vård.
Jag vill inte heller veta av att kommunens revisorer använder sin ställning till taktiska utspel i samband med val.
Jag säger inte att något av detta är sant för problemet är just det: Man vet inte, man fattar inte hur i hela glödheta detta kan ha fått pågå sedan almstriden i Kungsträdgården?
Om de folkvalda i fullmäktige skulle gå på revisorernas linje och inte bevilja sina partikamrater ansvarsfrihet skulle det vara en större skräll än något annat.
Däremot hoppas jag på en öppen och pedagogisk debatt utan revirpinkande.
Så att vi kanske kan börja förstå.