Sedan valet 2010 har de fyra regeringspartierna tappat väljare medan de fyra oppositionspartierna ökar. Det visar SCB:s partisympatiundersökning, som presenterades på onsdagen. Där får de rödgröna 49,1 procent, Alliansen 41,8 procent och Sverigedemokraterna 7,9 procent.
Skillnaden mellan blocken är i sig inte särskilt anmärkningsvärd. Det är enklare att framstå som ett attraktivt regeringsalternativ när man inte behöver styra finans-, arbetsmarknads- och näringslivsdepartementen under finanskris och varselvågor. I november 2009 hade Alliansen, enligt SCB, 42,5 procent av väljarstödet och Moderaterna låg hela tio procentenheter lägre än Socialdemokraterna. Det är således onödigt för Alliansens partiföreträdare att få panik över den samlade siffran.
Det som däremot bör skapa oro är att strömmen från de borgerliga småpartierna till Moderaterna aldrig tycks avstanna. Sedan 2010 har M fått 0,9 procent från KD, 0,7 från Centern och 0,4 från FP, och småsyskonen ligger på kusligt låga nivåer. KD får 3,8 procent, Centern 4,4 och FP toppar den borgerliga bottenligan med 5,5 procent.
Lösningen stavas inte gemensam valsedel eller stödröster. Ett bättre drag för att locka väljare är att ge alla Allianspartier svängrum. Fram med oenigheterna. Visa vad ni tycker och vilka frågor ni driver. Det vill säga, hur ser de konkreta sakpolitiska skillnaderna ut?
Kommer det upp till ytan utjämnas troligtvis inte bara den borgerliga kannibalismen. Sannolikheten att väljare som i dag skulle rösta på S, MP, V eller SD hittar ett Alliansparti som tilltalar dem ökar också avsevärt.
Det är för övrigt det enda sättet för de sju äldre riksdagspartierna att stoppa SD:s opinionsökning: Visa att ni tycker olika.