LEDARE
”Sökare”, ”Utmanare” och ”Värdefasta”. Så definieras Centerpartiets olika målgrupper för presumtiva väljare. Potentialen är sannolikt stor för att öka stödet för politiken som tilltalar en stor del av skaran ”mittenväljare”.
Men även om potentialen är stor i den stora skaran osäkra mittenväljare återstår frågan: varför ska de välja Centerpartiet?
För ingen vill ju rösta på en förlorare.
Det handlar mer om psykologi än politik för Centerpartiet dessa dagar. Hur ska man vända bilden av ett parti i kris till ett parti med potential?
Centern är lite som Gotland. Problemet är inte tillströmningen. Förra året lockade partiet 2 029 nya medlemmar, mer än dubbelt så många som året innan. Och hittills i år har man skrivit in fler än 500 nya medlemmar. Problemet är att fler försvinner än kommer till, av naturliga skäl eller för att man gör andra politiska val.
I går startade Centerpartiets valkampanj med en rad skarpa budskap som nu ska avlossas och inpräntas hos väljarna.
Risken att partiet ska åka ur riksdagen får nog anses som minimal. Och när man nu startar kampanjen ordentligt inför valen, det första redan om två månader, är det med ett bra fokus: tydliga sakfrågor ska kommuniceras och den egna politiken lyftas fram.
Den senaste tiden har varit en prövning, inte minst för partiledaren, Annie Lööf, som får utstå så mycket skitkastning att man ibland mår lite illa. Häri finns kanske också en utveckling som kommer att vända riktning på fläkten så skiten blåser tillbaka på dem som kastat.
Minns Thorbjörn Fälldin-effekten.
Olof Palme gick så hårt åt den mindre talföre Fälldin i debatterna så att den sistnämnde istället fick folkets sympatier trots att han kanske rent ”debattekniskt” drog det kortaste strået.
Annie Lööf är otroligt kompetent politiskt. Hon är smart, ideologiskt klockren, påläst och kunnig. Personlighetsmässigt är hon kanske sin företrädares motsats. Där Maud Olofsson var känslor och utåtriktat social, där är Annie Lööf sval och återhållsamt välformulerad.
Man kan hellre jämföra henne med Fredrik Reinfeldt som också verkar ha ett enda humör och ett och samma tonläge.
Fredrik Reinfeldt beskrivs som en statsman, med hög trovärdighet tack vare just dessa egenskaper.
Annie Lööf beskrivs som att sakna trovärdighet för samma egenskaper.
Personligen vill jag ha mer glöd, fler som bryter igenom och berör så att politiken blir tydlig och relevant. Och: mer humor, tack.