Kanske är det för tidigt att säga. Men mycket tyder på att regeringen förlorade sin riksdagsmajoritet på grund av hur man hanterade utförsäkringsdebatten de sista dagarna före valet.
Därför är det inte bara oroande att antalet unga förtidspensionärer fortsätter att öka. Det är också problematiskt att socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) utfärdar svepande löften om snabb förändring. Det krävs genomtänkta idéer för att komma till rätta med ett komplext problem.
Socialförsäkringsområdet hör till de sämst hanterade i alliansregeringens politik. Åtgärderna har ofta varit fyrkantiga, kommunikationen bristfällig. De långsiktiga idéerna har i stor utsträckning lyst med sin frånvaro.
Under förra mandatperioden ökade antalet personer under 30 år som förtidspensioneras årligen med nästan 50 procent. 2010 verkar det ha rört sig om runt 6 700 unga.
Visserligen är regeringen på rätt väg när det gäller att strama upp reglerna och hindra att systemet missbrukas eller gör folk passiva. Men lösningen ligger knappast bara i att sätta press på dem som får sjuk- och aktivitetsersättning. Istället måste man fundera på incitamenten till dem som fattar det avgörande beslutet. Arbetsgivarna. Då räcker det inte att bara vädja eller hoppas på överslussningsåtgärder.
Grundproblemet är att det är för riskfyllt att anställa någon som uppvisar tecken på långsiktig fysisk eller psykisk sjukdom. Eftersom arbetsgivaren måste betala för de två första veckornas sjukfrånvaro blir det helt enkelt för dyrt.
Ska fler unga med lättare diagnoser kunna komma in på arbetsmarknaden måste staten stå för kostnaderna om den anställde blir sjuk. Inte den enskilda arbetsgivaren. Skyldigheten för arbetsgivaren att betala den första sjuklönen infördes en gång för att ge incitament till en god arbetsmiljö.
Frågan är dock om inte risken för att arbetsgivaren driver sina anställda för hårt är liten jämfört med vad samhället skulle tjäna på att det blev mindre riskfyllt att anställa folk som på grund av olika problem har svårt att komma in på arbetsmarknaden.
Den halverade arbetsgivaravgiften för unga var ett steg i rätt riktning. Däremot är det knappast önskvärt att, som S föreslog i valrörelsen, slopa arbetsgivaravgiften för den som anställer en ung person som är sjukskriven eller arbetslös. Då skulle nämligen sådana faktorer plötsligt bli en konkurrensfördel att åberopa. Det är helt fel signal att skicka. Man ska anställa unga för att de är unga, inte för att de är arbetslösa.
Kristersson har nu lovat att minska gruppen unga förtidspensionärer med en tredjedel under 2011. Den typen av löften trampar vidare i samma rävsax som regeringen fastnade i under utförsäkringsdebatten. Istället måste man våga tänka om och söka problemets orsaker. Kanske inser man då också att ansvaret för stora samhällsproblem måste bäras gemensamt, inte av enskilda arbetsgivare.