Vi sitter i våra morgonrockar med frukostkaffet i muggen.
Det är den allra första dagen på året och våra tankar kretsar mest kring hur fort allt går, månaderna, åren, livet. Och att nu måste vi verkligen kasta bort det som är kvar av julgodiset innan vi inte kommer upp ur soffan mer.
Ännu ett stort jordskalv i Japan och katastroflarmet från Trondheim kommer som en ovälkommen gäst där i soffmyset och första tanken är: inte igen! Inte mer!
Min andra tanke är insikten om hur fort allt kan förändras, man sitter i soffan lite halvseg och uttråkad, i nästa stund ljuder ett larm och man måste lämna sitt hem på sekunden. Trots att allt ser ut som vanligt. Platteven fungerar, datorn är uppkopplad och på Facebook bakas det cup cakes, tränas och länkas till spellistor på Spotify som om ingenting hänt.
Ändå finns ingen tid för att samla ihop saker eller ens klä på sig.
Än mindre att sätta på sig behån, få färg på ögonen eller platta håret.
Ut, ut, ut!
Det här händer om inte varje dag så flera gånger om året runt om i världen. Här på Gotland är det värsta vi kan råka ut för ett "stormkaos" som gör att båtarna inte går.
Men tänk allt vi inte vet om det som händer där nere i berggrunden. Gotlands välkänt sprickiga berggrund, bildad av korallrev på långt sydligare breddgrader en gång i tidens början.
Vem vet vad som pågår där nere?
Tänk tanken att hela eller stora delar av Gotland plötsligt skulle krackelera och rasa ner i havet, jag vet det är en orimlig tanke, men tänk den ändå.
Alla skulle vi hinna evakueras eftersom det inte hände på en minut utan successivt under några timmar. Men ändå så snabbt att vi inte hann planera eller agera.
Vi skulle föras till fastlandet dit vi anlände som en stor homogen grupp.
Vi hade jobbat så länge för att bli fler, nu var vi plötsligt alldeles för många. En börda. För vi hade ju förlorat allt.
Vi hade inget med oss till bordet, kom tomhänta till knytkalaset.
Vi måste få hjälp med nya hem, nytt bohag, nya kläder. Vad vi hade haft innan vi förlorat allt spelade ingen roll nu, alla hade plötsligt exakt samma behov.
Ja, ni fattar vart jag vill komma. Kanske tycker ni att jag är överpretentiös så här på årets första dagar.
Kanske läser inte ni som jag riktar mig till ens detta. Kanske är ni fullt upptagna med att skriva insändare som börjar: "Jag är inte rasist, men...".
Ni som tror att det aldrig kommer att beröra er, att den som är du aldrig kan utplånas och bli en anonym individ i en människomassa som kommer och behöver hjälp.
Tärande. I vissa ögon: tiggande.
Vi kan inte leva med en ständig beredskap på att det värsta ska hända oss och våra nära. Då skulle vi gå under.
Men vi kan leva med insikten att det faktiskt händer, hela tiden, både nära och långt bort.