LIBERAL KOMMENTAR
Hög arbetsbelastning, låg bemanning, svårt att ta pauser och såväl mentala som fysiska påfrestningar. Med den beskrivningen är det inte konstigt att en dryg femtedel av de anställda inom äldreomsorgen vill byta bransch, vilket framgår i Kommunals nysläppta rapport "Stress och låg bemanning i äldreomsorgen". Det är nästan mer förvånande att fyra av fem vill jobba kvar.
Siffrorna är dock mer alarmerande än vid första anblicken. Bland omsorgsanställda som ännu inte har fyllt 35 år, vill så många som en tredjedel byta yrke inom tre år och intresset för att läsa vård- och omsorgsprogrammet på gymnasiet har rasat.
Detta händer samtidigt som Sveriges befolkning blir allt äldre och behovet av personal inom äldreomsorgen spås öka lavinartat. Enligt Statistiska Centralbyrån kommer det att saknas 170 000 personer med omvårdnadsutbildning redan år 2030. Till det kommer att många som har utbildning troligtvis kommer att söka sig till andra branscher.
Den som tror att det är hållbart gör klokast i att tänka om, exempelvis genom att ta spjärn mot de något ljusare siffrorna i rapporten. Anställda som känner att de kan påverka verksamheten, har fått möjlighet till kompetensutveckling och upplever att chefen är lyhörd, vill i högre utsträckning än andra vara kvar i branschen. Samma sak gäller dem som bedömer att de kommer att kunna utvecklas i sina yrkesroller.
Däremot löser varken kurser eller ökat inflytande hela den framtida bemanningsproblematiken. Om äldreomsorgen ska bli en attraktiv arbetsplats krävs att arbetsgivarna erbjuder heltider och karriärmöjligheter, högre löner och en mindre stressig arbetsmiljö.
Hur det ska finansieras är i sig en politisk utmaning. Samtidigt måste vi ställa frågan: Vem ska ta hand om oss när vi blir gamla?