Hur stor reskassa han får med sig är i skrivande stund inte känt. Ja, inte för mig i alla fall. Men jag tycker att Anders Karlströms fall demonstrerar varför Region Gotlands ledande chefer kan behöva ett avgångsvederlag.
Som vanligt ska det hummas och hymlas om varför Anders Karlström tvingas gå. Med tydligen är det så att hälso- och sjukvårdförvaltningens ledningsgrupp har uttryckt att de inte har förtroende för Anders Karlström. Tydligen har de hängt upp sig på hans ledarstil.
Själv känner jag hur mitt förtroende för ledningsgruppen rämnar. Här leder de en verksamhet där det blöder mer i räkenskaperna än vad det gör på akutmottagningen. År efter år efter år fulla av blödande röda siffror. Sedan rekryteras en chef med erfarenhet från näringslivet – som är van vid en kultur där röda siffror hotar företagets existens. Och han får några månader på sig innan han blir kapad jämns med fotknölarna. För vad? För att han inte är tillräckligt hovsam när han försöker genomdriva de åtgärder som ska göra röda siffror svarta? Det är som om en blödande patient på akutmottagningen skulle vägra att låta sig behandlas, därför att läkaren var alltför familjär och respektlös i sitt tilltal.
Det var väl antagligen omöjligt att sparka alla utom Anders Karlström. Det vore åtminstone ett beslut med större djärvhet än vad som brukar känneteckna Region Gotlands personalpolitik. Vad det gäller ledande befattningar.
Men nog finns det anledning att mer grundligt utvärdera vilka det finns kvar som hälso- och sjukvårdsnämnden kan känna förtroende för. Och att hitta en efterträdare till Anders Karlström med ett långtgående mandat för förändring och en hud som transplanterad från en noshörning.