Kammaråklagare Jörgen Larsson har valt att väcka åtal mot Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, en reporter och tidningens nyhetschef för vapenbrott.
Detta efter att tidningen granskat den illegala vapenhandeln i Malmö för att visa hur enkelt det är att få tag i illegala vapen. De köpte en pistol som de omedelbart överlämnade till polisen.
Det är svårt att förstå syftet med denna rättsliga prövning.
Däremot är det ganska lätt att se en bred attack på journalistikens förutsättningar. Generella fotoförbud och påbud om ett stärkt integritetsskydd kan verka oskyldiga och till medborgarnas väl och ve. Men det försvårar det journalistiska arbetet och förutsättningar att granska en makt som inte vill bli granskad, oavsett om makten är politisk eller ekonomisk eller på annat sätt officiell.
Visst, delar av svensk press har en hemläxa att göra gällande orsaken till att dessa krav höjs. "Skvallerpressen" skulle dock inte överleva om det inte fanns en stark målgrupp.
Men de allra flesta svenska medier har strikta regler för sin publicering och smygfotograferar inte såvida det inte är nödvändigt för att skildra en verklighet som behöver bli känd men som ingen vill visa upp.
Integritetskränkningar och pressetiska klavertramp är inte i den omfattningen att det kräver strängare lagar. Det finns andra intressen som gynnas, läs makten.
I vår omvärld har sociala medier spelat en central roll när diktaturer har fallit. Men till ett pris.
Under 2011 dödades 66 journalister i världen, det är 16 procent fler än året innan. Över 1 000 fängslades, vilket är närmare en fördubbling i jämförelsen med året innan. Det visar Reporter utan gränsers årliga rapport.
Där kan man också läsa att det finns 499 censurerade medier och 68 länder som censurerar Internet.
Om livet och vardagen i dessa länder vill vissa modiga reportrar berätta.
Två av dessa, Martin Schibbye och Johan Persson, dömdes i går till 11 år fängelse i Etiopien. I Eritrera sitter Dawit Isaak fängslad sedan mer än tio år, utan att ens ha fått en rättegång.
Det finns de som tycker att de får skylla sig själva för att de frivilligt åkt för att skildra verkligheten i utsatta länder och regioner. Att de som bor i dessa länder ska lämnas åt sitt öde eftersom de bor i länder som "inte vill" kommunicera med västvärlden. Som om det vore fullt fungerande demokratiska länder.
Frågan är: vem ska då berätta? Eller är det bättre att inget veta?
Jag hoppas att 2012 blir året då journalistikens värden uppvärderas och inte ses som terroristverksamhet, såväl i det lilla som det stora.
Såväl i Sverige som i världen.