Jämställdhetspolitiken står och stampar. Inget är mer förvånande. Ställa jämt innebär att några måste backa om andra ska gå framåt, vare sig det gäller löner, chefsposter eller politiska befattningar. Det vet varje unge som sitter på ett gungbräde.
Om jämställdhetslagar skulle genomföras till punkt och pricka på samma sätt som byggärenden, ett politikområde där varje föreskrift minutiöst följs, där lag och byggnormer alltid framhålls som ett rättesnöre gentemot klagande medborgare, då skulle vi inte behöva fler jämställdhetsutredningar.
Dessutom finns de redan. De finns i demokratiutredningen och maktutredningen. Hyllvis med pärmar, instoppade i glömskans kontorsskåp ända upp på regeringsnivå. Det vet alla, men få använder dem eftersom inget är tvingande.
Inom socialdemokratin har klassen alltid gått först och könet har kommit traskande efter. I dess kölvatten följde handikappade och barn. Att fösa ihop hör till den fortlevande underordningen.
Som det finns byggnormer att följa, så kan man lugnt påstå att det fortfarande finns rådande mansnormer som levs och inte bryts. Han har. Hon har inte.
Vad män gör är alltid bäst, oavsett om kvinnor i tysthet går om män utbildningsmässigt eller kliver upp i karriären. Vad män tycker och tänker och gör är överlägset det kvinnor tänker, tycker och gör. Manligt beteende är fortfarande måttstock, förebild, regel, rättesnöre, lag, föreskrift, riktlinje och princip.
SCA:s styrelse och Handelsbankens korsägande är klara exempel. Det finns en uppdelningens kraft mellan män och kvinnor. Män i näringslivet visar ett klart motstånd mot förändring och fördelning, så också i facklig lönerörelse, i politiken finns en likgiltighet. Manligt beteende är normerande, det är inte heller nytt. Inte heller den underdånighet som funnits bland de socialdemokratiska kvinnorna under alla år. Den underdånighet som återkommer varje gång kvinnor av olika kategorier eller politisk inriktning hävdar att könskvotering är orätt och kompetens skall gälla.
Vem niger kvinnor för nu, år 2015? Helig ilska över orättvisor annat än lönebildningen är det ont om. Kvinnor kapar ständigt rötterna till sin historia.
Den sociala ingenjörskonsten sprungen ur makarna Myrdals idéer blottlade kvinnors underläge när den ville modernisera ” det lilla livet”.
Vi betonar fortfarande jämlikheten eller särarten. Som den om staten skall bestämma föräldraledighet eller individen? Det märkliga är att formen och normen fortfarande är manlig. Och frukostdisken väntar kvar efter jobbet.