Vem har inte en strategi?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Men försöken från borgerliga ledarsidor att låtsas som att interna valstrategier skulle vara något konstigt, ett tecken på desperation eller extra hemlighetsfullt är fåniga. Alla partier och underorganisationer till partierna har naturligtvis en strategi inför valet. Det skulle vara tjänstefel att inte ha det.
Även om något liknande dokument har inte har läckt från högeralliansens håll är det inte särskilt svårt att genomskåda väsentliga delar av deras strategi.
Det är tydligt att det viktigaste för den borgerliga alliansen, med Reinfeldt i spetsen, är inte framstå som de stora förändringarnas alternativ. Även om det naturligtvis är förändringar man vill ha i praktiken.
Skillnaden mot exempelvis valet 1991 då de borgerliga gick till val på systemskifte är det nu bara maktskifte som är det uttalade målet. "Ta det lugnt" verkar man vilja säga, "vi vill bara byta makthavare inte samhällssystem".
Det är därför som centerpartiet, som tidigare framstått som det trygga och snälla mittenpartiet, är de som får lägga fram de hårda åtgärderna om försämringar på arbetsmarknaden.
Då kan Reinfeldt nämligen stå kvar in emot mitten och låtsas vara arbetarnas företrädare. Fan trot.
På det internationella området är strategin tvärtom. Där är det Maud Olofsson som ska värna FN, bistånd och kamp mot fattigdomen. I bakgrunden vill folkpartiet gå med i Nato samtidigt som moderaterna först vill minska biståndet och sedan omfördela det som är kvar även till militära satsningar.
Genom att låta de mindre partierna stå för de radikalare förslagen kan Reinfeldt stå kvar i mitten och rikta in angreppen på socialdemokraterna som makthavare istället för den socialdemokratiska politiken.
Valet handlar om mer än vem som ska styra. Valet handlar om vilken politik som ska föras. Och högeralliansens alternativ är inte ett samhälle där de svaga skyddas, där individen ges trygghet att våga satsa framåt, där Sverige tar sitt internationella solidariska ansvar. Låt ser inte luras av Reinfeldts taktik, bara för att strategidokumentet inte läckt ut till medierna.
På ett område verkar strategin från de båda hållen sammanfalla. Ingen verkar vilja ge kd något utrymme. När vänsterstrategin verkar säga: "om vi om inte nämner kd kanske de trillar ur riksdagen" verkar högerstrategin istället mena: "om ingen nämner kd:s politik kanske de kan hänga kvar". Det är som när bägge lagen sopar på samma sten i curling, fast av olika orsaker.