LEDARE
”Det är lite mellanstadiedisco över det här. Han nobbar dem som vill dansa med honom och envisas med att bjuda upp dem som sagt nej”.
Kristdemokraterna må ha en i många delar daterad politik med dess partiledare är den klart roligaste. Görans Hägglunds kommentar till Stefan Löfvens öppning för att regera tillsammans med vilket parti som helst utom Sverigedemokraterna är både träffsäker och rolig utan att vara plump.
Detta var alltså det ickebudskap som äntligen levererades ”i god tid före valet” så som Stefan Löfven lovat varje gång regeringsfrågan kommit på tal.
I och för sig helt i linje med partiets övriga politiska logik.
Man ondgör sig över jobbskatteavdraget sju gånger om dagen men har inga planer på att avskaffa det.
Man beskriver allianspartierna som allt onts moder men ändå bjuder man in dem till regeringssamarbete.
Det är svårt att förstå vilka eventuellt osäkra väljare man tror sig locka med detta vankelmod.
I går kastade Ulla Pettersson sten i glashus när hon anklagade de borgerliga oppositionspartierna på Gotland för att använda hypotetiska pengar.
Jag kan hålla med i hennes resonemang till viss del, det är vanskligt att räkna in pengar man ”tror” ska komma i form av återbetalda försäkringspremier och del av kömiljarden.
Men att i sammanhanget inte ens nämna den rödgröna skuggbudgeten där kostnaderna för det femte jobbskatteavdraget används till annat, samtidigt som man lovar att inte ta bort det, gör hela resonemanget om låtsaspengar ihåligt.
Stefan Löfvens argument att öppna för samarbete med alla partier för att bryta upp blockpolitiken är värt att fundera kring.
För en del socialdemokrater blir det olustigt att genom en röst på S stödja Vänsterpartiet, liksom det för en del centerpartister kan ta emot att deras röster i förlängningen stödjer (M).
För andra känns en röst på ett litet parti som ”bortkastad” och man vill hellre säkra sitt inflytande genom att rösta på det största partiet inom respektive allians. Ingen vet ju hur mycket inflytande ett litet parti kommer få i en allians med andra.
Resultatet blir att landet styrs av en av två allianser som ingen egentligen har röstat på.
Men den rödgröna alliansen är alltså inte ens formerad. Som det ser ut nu kan en röst på S bli ett stöd till vilken allians som helst.
Hägglunds liknelse med mellanstadiediscot är därmed inte bara rolig, den är också relevant.
Till sistan på detta disco kan Uggla-låten ”Ska vi gå hem till dig eller hem till mig, eller var och en hem till sitt?” vara ett lämpligt alternativ.