Det är inte lätt att orientera sig i politikens snåriga skogar nuförtiden. Upp är ned och ned är upp. Socialdemokraterna och Moderaterna, som tidigare var varandras motpoler, går knappt att skilja från varandra längre. Det som man den ena dagen benämner som ett felaktigt grepp från motståndaren införlivas nästa dag i den egna politiken.
Därför är det inte konstigt att termen ”triangulering”, strategin att desarmera sin utmanare genom att närma sig dennes förslag, har blivit ett nytt modeord i samhällsdebatten. Logiken styr såväl Socialdemokraternas som regeringens agerande.
Den senaste veckans olika utspel från Alliansen har verkligen gett prov på att det är triangulering och inte principfasthet som gäller under valåret. Man blir närmast åksjuk av de häftiga svängar och tvära kast som numera präglar regeringens politik, särskilt när det gäller skolan.
I tisdags presenterade de fyra borgerliga partiledarna ett reformpaket för att förbättra svensk skola som tycks mer eller mindre hämtat från Socialdemokraternas program för skolan. Ökade resurser, mindre klasser, fler lärare och längre skolgång var vad Alliansen hade att komma med. Precis som sina politiska motståndare.
Det undgick inte heller Socialdemokraterna att förslagen var påfallande lika deras egna. Bara för att tydliggöra att det ändå finns en skillnad mellan S och Alliansen publicerade partiet en debattartikel i Aftonbladet med rubriken ”Fem skillnader mellan vår och regeringens skolpolitik” för att påpeka att de faktiskt inte tycker exakt likadant i skolfrågan, bara nästan.
På torsdagen visade regeringen än en gång att det är oppositionen som tillåts styra politiken. Då backade man från förslaget om att sänka studiebidraget med 300 kronor. Ett förslag som kritiserades av bland annat Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson Magdalena Andersson när det presenterades för en månad sedan. Men efter kritik från oppositionen och Sveriges förenade studentkårer valde man att backa.
Det är olyckligt att regeringen väljer att ängsligt följa opinionen, i stället för att leda den. Intresset för politik sjunker när skillnaderna mellan regeringsalternativen blir försvinnande små. Det är en strategi som inte kommer att gynna Alliansen i det långa loppet. Dessutom leder det till förvirring i väljarkåren.
Vad står egentligen regeringen för? Varför ska man lägga sin röst på några som väljer att backa från sitt eget förslag endast en månad efter att ha presenterat det? Som väljare vill man ha politiker som man kan lita på. Som styrs av övertygelser, och inte av opinionsundersökningar. Det kan vara gott för såväl Alliansen som Socialdemokraterna att komma ihåg, trots att det är valår.