Vi blir allt äldre i Sverige. Det är en glädjande framtidsspaning att väldigt många i de generationer som föds nu kommer få uppleva sina 100-årsdagar och få gratulationstelegram från det framtida drottning- eller kungaparet.
Med stigande levnadsålder ställs dock stora krav på en viktig välfärdsambition: En bra och fungerande äldreomsorg.
I fredags visade tankesmedjan Timbro i sin nya rapport "Kvartalstänkande i välfärden", som undersökt hur de kommunala utgifterna har utvecklats i Sverige mellan 2001 och 2011, att även om kommunernas utgifter ökat har det inte gällt äldreomsorgen. I takt med allt fler äldre är det just äldreomsorgen som behöver byggas ut, vilket åskådliggör en ohållbar ekvation som långsiktigt riskerar att förvärras.
Sverige har 290 kommuner. Endast i 39 kommuner ökade äldreomsorgens andel av de totala utgiftsökningarna. I 110 kommuner minskade de totala resurserna per äldre trots ökade totala utgifter. I 85 kommuner hade resurserna till äldreomsorgen ökat hälften så snabbt de generella utgiftsökningarna.
Höger och vänster i politiken verkar inte spela någon större roll. I rapporten går det att finna att rätt många av kommunerna som minskar resurserna till de äldre styrs av de röda och gröna partierna. Det är alltid chockerande och stötande att monopolisera omsorgen. Vänstersidan har, som rapporten visar, inte monopol på hjärtat.
I veckan skrev äldreminister Maria Larsson (KD) en debattartikel i Aftonbladet (2/12), om att Sverige är väldens bästa land att åldras i. Det styrks av en nyligen publicerad rapport, Help Age International, som bygger på statistik från FN, Världsbanken och WHO.
Larsson visar också på resultaten i Socialstyrelsens nationella brukarundersökning, om hur de äldre uppfattar äldreomsorgen. Där säger nio av tio äldre att de är trygga med sin omsorg, att lika stor del är nöjda med sin hemtjänst och med sitt särskilda omsorgsboende.
Att mycket är bra för äldre i Sverige nu är dock ingen konstant lycka. Gapet mellan förväntningar och resurser i äldreomsorgen lär öka då fler, från generationer vana att ställa krav på service, behöver dem.
För att undvika framtida svindlande kommunalskattehöjningar behövs prioriteringar.
Det rör sig om att öka möjligheter att, för den som kan och vill, skaffa privata komplement inom ramen för äldreomsorg och att tillåta mer valfrihet och konkurrens för att få fler utövare och anställda.
Höjd målmedvetenhet blir nödvändigt. Att andra kommunala ansvarsområden nedprioriteras är inte alltid populärt, men att kommuninvånarna ställer krav på "nej tack" till skattefinansierade spektakelprojekt och onödiga affärer, för att i stället se till välfärdens kärna blir nödvändigt.
Klyftan mellan medborgarens förväntningar på det offentligas service och de insatser som de har möjlighet att ge kan bli framtidens stora politiska konflikt. Att då önska att man visste vad man vet nu, när man var yngre, kommer inte att hjälpa. Reformerna behövs nu.