Aftonbladet har i en artikelserie uppmärksammat barnfattigdomen i Sverige.
När man läser om hur dessa familjer tvingas ransonera ett mjölkpaket så att det ska räcka en hel vecka kan man inte bli annat än sorgsen.
Eller hur barnen uppmanas äta dubbla portioner i skolan så att man slipper lägga pengar på kvällsmat.
Den som läser om detta utan att bli heligt ilsken måste ha is i ådrorna istället för blod.
Däremot riktas förmodligen inte min ilska mot samma mål som Aftonbladets som ställer statsministern till svars: "Skäms du inte?" frågar tidningens reporter.
Hela kärnan i problematiken nämns i en enda kort mening i en av artiklarna: "Papporna är borta".
Som om det bara är en bisak i sammanhanget, ett faktum som vore det en naturlag, inget att göra något åt annat än torrt konstatera att så är det.
För alla dessa barn har ju pappor. Men det är mammorna som är närvarande och som blivit tusenkonstnärer i talangen att få ett mjölkpaket att räcka så länge som möjligt. Som delar upp en brödlimpa så den ska räcka hela veckan. Som cyklar långväga för att köpa köttfärs till billigaste pris.
Men papporna ställs inte till svars, nej, det måste vara statsministerns fel.
Pappor med problematisk tillvaro ursäktas med en axelryckning för att de lämnar sina barn i sticket. De har det ju så jobbigt, är arbetslösa, kanske har ett missbruk. Stackarna.
Mammorna kan ha hur mycket problem som helst, både självpåtagna och oförskyllda. De kan inte bara säga att "jag kan inte" och lämna sina barn. Mammor som överger sina barn anses vara de ondaste av onda i världen. Pappor som överger sina barn är det inte någon som ens höjer på ögonbrynen åt.
När mammor begär hjälp vid familjerätten eller andra myndigheter för att få den (teoretiskt) delade vårdnaden att fungera, är det inte ovanligt att mamman åläggs att lösa problemen själv. Trots att det inte är mamman som inte uppfyller sitt ansvar.
"Du får väl be någon om hjälp".
Papporna kan lämna sin familj och komma undan med att konstatera att mammorna får ju barnbidraget. Som om det är statens ansvar att se till att deras barn har tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen.
Mammorna får ju underhållsstöd också. Som papporna ska betala till Försäkringskassan. Om de har råd.
Än en gång förpassas pappornas ansvar till staten och då blir den logiska följden att den tredje statsmakten trycker upp en mikrofon under näsan på statsministern och kräver att han ska skämmas.