Då och då hörs i debatten att Sverige borde återinföra allmän värnplikt. I lördags gjorde Folkpartiets försvarspolitiske talesperson Allan Widman ett sådant utspel, då partiet hade sin dag i Almedalen. Bakgrunden är det försämrade säkerhetspolitiska läget, försvarets svårighet att rekrytera soldater – och förmodligen en flirt med de väljare som värderar försvarsfrågan högt.
Senast i raden innan Widman att förespråka allmän värnplikt var den tidigare socialdemokratiske statsministern Göran Persson, som i sitt första maj-tal i Gnesta i år talade om ett återinförande av en modern värnplikt. Även Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna vill ha allmän värnplikt. Också hos svenska folket har denna linje förhållandevis högt stöd.
Enligt en Sifo-undersökning som Svenska Dagbladet gjorde i januari i år är 48 procent av svenskarna för att återinföra värnplikten, medan 40 procent är emot. I SOM-institutets mätning som presenterades häromveckan svarade 40 procent att de är för och 31 procent att de är emot. Av dessa siffror framkommer emellertid inte av vilka anledningar folk svarat ja eller nej.
En tanke är att många av de tillfrågade som svarat ja på frågan om värnplikten borde återinföras har gjort det av de nostalgiska skäl, vilket ofta även hörs som argument i debatten. Det talas om sammanhållning, gemensamma referenser, ansvarskänsla och som Persson uttryckte det: ”en bra väg in i vuxenlivet”.
Här finns flera viktiga poänger, inte minst den fostrande skola som lumpen har varit för många och den sammanhållning som så skapats. Längtan efter detta pekar dock snarast på brister i den svenska grundskolan och problemställningar med en samhällskultur som i alla lägen ifrågasätter eget ansvar, disciplin och auktoritet. Om detta finns utrymme för debatt. Men att för det skälets skull återinföra allmän värnplikt är däremot tveksamt.
Värnpliktssystemet, så som det fungerade mot slutet, var föga effektivt. Endast några procent av de som mönstrade valdes ut till tjänstgöring – och i bästa fall till en position vederbörande var motiverad för. Att återgå till en sådan selektiv tvångslag präglad av ineffektivitet skulle knappast förbättra Sveriges försvarsförmåga.
Ytterst handlar de växande problemen gällande rekrytering och arbetsvillkor, sedan försvaret började ställas om från invasionsförsvar till insatsförsvar i och med försvarsreformen 2009, om Sveriges säkerhet och militära förmåga. Det betyder dock inte att den nya inriktningen i sig, med ett modernt yrkesförsvar byggt på frivillighet, är fel. Dessutom är värnplikten inte helt avskaffad, utan så kallat vilande i fredstid.
Till sist handlar det om pengar. Problemen som härleds till försvarsreformen handlar främst om att reformen inte har kunnat genomföras ordentligt. Det beror till stor del på bristfälliga anslag som i sin tur påverkar löner och villkor. Och på det problemet är inte en tillbakagång till allmän värnplikt lösningen.