Varför intressera sig för vem som blir vald till påve? Vi vet ju redan att det kommer att bli en man som är emot abort och preventivmedel och dessutom kan tänkas släta över pedofili, kommenterade en rad journalister och svenska politiker från både vänster och höger inför valet av en ny påve. Visst finns det en poäng – den katolska kyrkan står i många frågor väldigt långt ifrån den svenska politiska mittfåran. Men det kommer varken den argentinske kardinalen Jorge Mario Bergoglio, som påven Franciskus, eller någon annan företrädare för katolicismen att ändra på.
Den fundamentala skillnaden mellan en utpräglat sekulär och en djupt troende kultur är givetvis en förklaring till att den raljant fascinerade tonen hos politiker och journalister har dominerat de senaste veckorna. Bristen på substans och känsla för tajming blir med några få undantag, som ”Människor och tro” i Sveriges Radio, dessutom påtaglig i jämförelse med utländsk public service, som BBC.
I ett land vars självbild bygger på att vara modernast i världen struntar de allra flesta svenskar i vilken religiös ålderman som ska bära den söndermobbade löjliga mössan, och nöjer sig med att fnittra lite över ritualerna och förfasa sig över politiken. Därmed inte sagt att makten inom katolicismen inte berör Sverige i en globaliserad tid.
Under de tramsiga konturerna finns förstås en berättigad kritik mot katolska kyrkans reaktionära syn på kvinnors rätt till sina kroppar, homosexuellas rättigheter samt oviljan att gå till botten det ett skamligt facit över prästers sexuella övergrepp mot barn.
Men vill man se förändring måste tyngdpunkten flyttas från distanserat fingerpekande till seriösa ambitioner att förstå katolska kyrkans positioner, och kommunicera med dess företrädare med respekt.
Tittar man på forskningsprojektet World Values Survey framstår det sekulariserade svenska samhället som ett undantag. I de flesta länder är religionen central och formar både individer och politik på ett sätt som är främmande här.
Det tål att tänka på vårt samhälle som avvikande för en stund, särskilt om vi ska kunna räkna med Sverige som progressiv kraft i världssamfundet.
Att den nya påven blir en förhållandevis kontroversiell kardinal från ett utomeuropeiskt land har betydelse, liksom hans, enligt en del bedömare, något liberalare profil i synen på preventivmedel jämfört med sin företrädare. Det kommer inte att innebära några radikala förändringar inom kyrkan, men globalt sett måste det ses som ett fall framåt. Sådant ska välkomnas också i världens modernaste land.