Budgetberedningen höll på i flera dagar. Ändå har Region Gotlands budget för 2014 något väldigt oförberett över sig. Ansvaret för ekonomin och för nödvändiga prioriteringar skickas ned till nämnderna. Trots att nämnderna hittills visat sig oförmögna att ta detta ansvar.
Flera viktiga nämnder misslyckas just nu med att hålla sig innanför 2013 års ramar. Likadant har det varit under tidigare år. Och nämndernas äskanden inför 2014 var rena önskelistan, lika orealistisk som någon lista som skickats till en fet, skäggig snubbe på Nordpolen.
Vad skulle detta ohämmade äskande av extrapengar som inte finns tjäna till? Är det bara för att nämnderna ska ha ryggen fri, när de tvingas dra åt svångremmen? Så att det finns bevis på att de faktiskt åtminstone har bett om de resurser som de tycker att de saknar för att göra allt det de egentligen skulle vilja.
Annars hade det väl varit rimligt att i förväg be nämnderna att vara restriktiva. Att bara äska pengar för det som de anser allra oundgängligast. Eller räknar man med att de inte klarar av att prioritera ens när det gäller nästa budgetår – och inte bara det innevarande?
De rödgröna på Gotland tog sig till makten på ett luddigt men tydligt expansivt program. Jag skrev om deras valplattform i augusti 2010, med en månad kvar till valet, under rubriken "En lokal plattform för politikerförakt":
"Ett lövtunt dokument av löst sammanfogade önskningar, förhoppningar och förnumstigheter."
Och ingenstans gav de några ledtrådar till hur de skulle finansiera sina vidlyftiga förslag.
Jag avslutade då med: "De utmålar sig som alla goda gåvors givare. På detta sätt riskerar de rödgröna att skapa förväntningar som de aldrig kan infria. Så skapar man politikerförakt."
Tyvärr har det väl blivit så. Har misstroendet mot våra makthavare någonsin varit större än i dag? Beror inte det i hög grad på skillnaden mellan löften och leveransen? Av expansiva löften har det blivit ett segt, senfärdigt och motvilligt gnetande för att komma ikapp löpande underskott. De rödgröna har därför misslyckats med att vårda både ekonomi och väljarnas förtroende.
Den ekonomiska situationen är allvarlig. Men förtroendekrisen är nog ännu värre och svårare att vända.