Det sägs och skrivs så mycket egendomligt om friskolor. Som i Maria Schottenius kulturkrönika i Dagens Nyheter i måndags, om förändringarna i skolan sedan hennes första skoldag 1960. Och apropå att friskolekedjan JB-koncernen, tidigare John Bauer, gått under.
"Och nu står vi här, med riskkapitalbolag som sätter sprätt på skattepengar för att köpa skolor som de sedan låter gå i konkurs."
Hon får det att låta som en infernaliskt listigt planerad och skruvad vinstaffär på det allmännas bekostnad. Men JB-koncernens undergång var verkligen inte enligt plan.
Riskkapitalbolag investerar ju inte, som Schottenius tycks tro, med skattepengar utan med privat kapital. Och när deras investeringar går i konkurs, så blir riskkapitalbolaget av med sina pengar.
Det är klart att JB-koncernens nedläggning ställer till stora besvär för de elever som gått där och deras föräldrar. Men de flesta av JB-koncernens skolor har tagits över av andra friskoleföretag. Några enstaka har lagts ner. Men det är ett öde som också drabbar kommunala skolor. Som den kommunala Rosengårdsskolan i Malmö, där skolan nådde dåliga resultat och drabbades av elevflykt.
Att dåliga skolor läggs ner behöver ju inte vara dåliga nyheter.
Ja, i vissa fall har friskolor till och med blivit räddningen för en bygd som inte vill acceptera kommunala beslut om den lokala skolans nedläggning.
JB-koncernens misslyckande är inte ett misslyckande för friskolan i allmänhet. Lika lite som Rosengårdsskolans misslyckande sade allt om alla kommunala skolor.
Men det tycks som om frikolorna är utsatta för en veritabel hatkampanj på bred front. De förringas och förtalas i alla möjliga sammanhang och beskylls för att ha bidragit till den svenska skolans förfall.
Men kampanjen får inte fäste överallt. Och det är uppenbart även på Gotland. I lördags skrev GA om hur öns friskolor nu vid skolstarten har fler elever än någonsin tidigare.
Jag vet inte hur ni ser på detta faktum, men för mig verkar det ju åtminstone inte som någon stor misstroendeförklaring mot friskolorna.