Varför syns ingen motoffensiv mot det borgerliga systemskiftet?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
För det första var det ju bara ett halvt avhopp. Och habila insatser som minister till trots, kan hon knappast tillskrivas ha haft någon större politisk lyskraft.
För övrigt begriper väl vem som helst, att det måste vara roligare att lägga livspussel ihop med en miljardär, än att harva med försvarsfrågor i riksdagen. Särskilt om man är nyförälskad dessutom...
Mer än för Ulrica Messings time out borde vi nog bekymra oss för politikens tillstånd överhuvud taget. Är det någon enda, som tycker att den är särskilt kul nu för tiden?
Som en ledsen hund
Fredrik Reinfeldt, exempelvis, ser ju ut som en ledsen hund, så fort han ställs framför en mikrofon. Efter knappt ett år som statsminister, verkar han faktiskt mindre tänd på uppgiften än Tage Erlander var efter tjugo.
Skenet kan förstås bedra. Men när inte ens Maud Olofsson skrattar lika mycket som förr, tyder det ändå på mer än en tillfällig humörsvängning.
Någon direkt smakstart kan ju den borgerliga regeringens första år sannerligen heller inte beskrivas som. Att DN:s politiske redaktör Niklas Ekdal nyligen likväl gav den goda chanser att överleva nästa val, ska ändå inte bara avfärdas, som tillkämpad optimism.
Men i så fall kommer det nog att kunna skyllas mer på socialdemokratisk oförmåga, än på den borgerliga regeringens egna förtjänster.
Ett systemskifte i det tysta
Opinionssiffrorna kan visserligen tydas i motsatt riktning, men nog präglas socialdemokratin just nu av en ovanlig brist på vinnande framtidsidéer.
Första året i opposition påminner lite om Mona Sahlins Sommar-program: Snällt, men tyngdlöst och förutsägbart långt in i bisatserna.
Samtidigt pågår faktiskt ett systemskifte här i landet. Utan stora åthävor, men ett systemskifte likväl. Skolor privatiseras, allmännytta säljs ut, facket försvagas och de välbeställda berikas - enligt maximen, åt dem som har, ska varda givet - ytterligare med hjälp av slopade fastighets- och förmögenhetsskatter.
Det är ett läge, som borde ropa på en motoffensiv från vänster. Den har dock än så länge mest lyst med sin frånvaro.
Svensk socialdemokratis framgångar har historiskt byggt på en unik kombination av ekonomisk realism, social utjämning och lagom radikala framtidsvisioner. Och mer än något annat är det nog det sistnämnda, som lär komma att avgöra om perioden i opposition ska stanna vid fyra år.
Våga vara uppkäftigare
Då får socialdemokratin inte bara framstå som en karriärtrappa, utan måste på nytt kunna upplevas, som en rörelse för radikal samhällsomvandling.
Hur det kan gå annars, ger oss läget i våra nordiska länder varnande exempel på. Där har socialdemokratin från en motsvarande position, nu pressats ner under trettioprocentsnivån.
Sjuttiotalets fondsocialism borde, exempelvis, inte för all evighet få förbli arbetarrörelsens sista försök att demokratisera näringslivet här i landet.
Även om EU-medlemskap och globalisering nu sätter helt andra gränser, är vi också många som önskar att socialdemokratin åter ska våga stå för lite större uppkäftighet i utrikesfrågorna.
Där finns det verkligen ett arv efter Olof Palme att förvalta.